ÄNTLIGEN! Bestämde sig bebis för att komma ut. Exakt 12 dagar över. Känns hyfsat ironiskt när det var just 12 dagar jag skrev i tidigare inlägg. Jag hade aldrig någonsin räknat med att gå över så länge. Dagen efter hade vi tid på specialistmödravården för bedömning. Vet inte om det skrämde ut henne. För jag hade inte åkt därifrån utan bebis.

 

Det går inte att beskriva med ord hur less, sliten och trasig jag varit. Jag kan inte begripa rimligheten i att låta en så förstörd 2 barnsmamma gå över så många dagar. Särskilt när nummer två är i en väldigt jobbig, krävande och prövande ålder. Förstå mig rätt. Jag älskar alla mina barn mer än livet men med en totalt förstörd kropp och obefintligt tålamod är en 1,5 åring mer än jag klarade av. 

 

Det hela har resulterat i att älskling fått göra allt hemma eftersom jag inte orkat. 

 

Inget namn har hon fått ännu. Som förra gången kändes inte det "bestämda" namnet rätt när mini väl var född. Och efter utskrivning har vi mest försökt få vardagen att gå ihop med 3 barn under 5 år och knappt 2 år mellan dom yngre. Jag har dessutom haft både jobbig graviditet och förlossningen att återhämta mig ifrån. Om någon är intresserad av denna förlossningsberättelse, lämna en kommentar så knåpar jag ihop en.

 

För att mini skulle få en lugn start hemma och jag skulle få en chans att återhämta mig något så valde jag att låta familj och vänner komma först en vecka efter födelsen. Lillasyster fick gå på dagis hela veckan också. Så vi bara kunde vara. Dom första dagarna hemma var jag knappt utanför dörren. Mycket för att mini streckåt men också för att kroppen kändes som en stor oreda. 

 

Nu först börjar jag känna mig lite som mig själv. Fogarna känns, men väldigt lite. Magen är fortfarande stor och jag måste äta som en häst för att kunna amma eftersom jag bara gick upp ynka 9 kilo denna graviditet. Amningen sätter min fettförbränning på superfart. 

 

Idag tog vi en kortare promenad och invigde nya syskonvagnen. Det kändes jättebra. Ingen värk och bara känslan att kunna gå i hyfsad vanlig takt var fantastisk.

 

Jag har fortfarande inte riktigt förstått att våra lilla familj nu är stor. Vi lever fortfarande mest i bebisbubblan.  Och just det vi har köpt en minibuss också.

 

Magen växer och frustrationen att gå över med. Nu har förvisso lillasyster börjat snora och hosta igen! Tycker lillstackarn inte varit annat än förkyld sen hon föddes nästan. Är det inte något storasyster dragit hem så är det något hon själv dragit på sig på dagis. Hon hostade så länge i vintras att jag började tro att det berodde på något annat. Astma eller allergi. Men visade sig bara vara förkylningar som bytte av varande så frekvent att hostan aldrig gick över. Den är obehaglig med krupp tendenser dessutom. Inte så vi behövt åka in akut. Men jag har varit med henne på vc för att inhalera en gång då jag tyckte hon lät väldigt besvärad. Det gav inget resultat vilket i sig är skönt eftersom det betyder att hon inte har asmatiska tendenser. Men samtidigt jobbigt eftersom hon inte fick någon lindring förrän förkylningen i sig började ge sig. Nu har hon faktiskt varit frisk ett tag. Svårt att säga hur länge eftersom det troligtvis inte är särskilt länge men tillräckligt för att glömma hur jobbigt det är med hostan på natten. Därför känner jag rent spontant att när jag nu ändå gått över och bebis verkar stormtrivas i magen så kan jag gott göra det några dagar till. Så kanske lillasyster är lite friskare när jag och bebis kommer hem. Å andra sidan skulle det vara bättre om det sätter igång nu. Helst idag så jag kanske orkar göra något på midsommar. Lite moment 22. Sen är det ju bebis som bestämmer när det blir ändå, och idag känns väldigt osannolikt.

 

Jag boar för fullt och har hur många idéer som helst på hur jag vill ha flickornas rum. Men tyvärr inte ekonomin som följer. Lite i taget är inte riktigt min grej. Men kommer måsta göra så för att få det som jag vill. Sakta men säkert... 

 

Sommaren verkar dröja på sig. Vilket jag tycker är skönt. Värmen vill jag inte veta av förrän bebis är född och då helst inte varmare än 26 grader. Igår och idag har bjudit på sällsynt soliga dagar. Nu när jag har lillan hemma så måste vi ut en stund varje dag så hon får luftas lite och även jag. Lekparken är nära och tur är det för det är ungefär så långt jag orkar gå. Solen däremot värmer ordentligt. Även om yttertemperaturen i skuggan inte överstigit 15 grader så känns det som sommar då man sitter i solen. 

 

Graviditet är inte min grej. Illamående och värk. Krämpor och psykisk utmaning. Det finns ingen början och inget slut. Givetvis har jag en fallenhet att gå över varenda gång också. Som om det inte är tungt nog. Mina barn är dessutom rätt stora när dom föds. Alltså behöver jag inte gå över tiden. Dom skulle vara mer än klara om dom föddes lite före till och med. Bitter är bara förnamnet på mitt tillstånd just nu. Jag är beräknad idag. Viss jag har försökt intala mig själv att inte sätta det som ett slutdatum eftersom jag som nämnt innan går över. Men med sammandragningar som dessutom börjar bli rätt elaka och ibland rätt täta har jag ändå sått ett frö av förhoppning att kanske. Kanske kommer den här lite tidigare. Men självklart blev det inte så. Därför börjar nu plusdagarna. För som det känns nu och med tidigare erfarenhet vet jag att bebis inte kommer hinna födas idag även om det nu mot all förmodan skulle sätta igång. 

 

Plusdagarna är skitjobbiga. Var det jobbigt att vänta innan så är det dubbelt så jobbigt nu! Jag vill liksom hoppa ut bebisen. Nu vet jag att det inte går att påverka. Att jag bara får ont själv av att springa i trappor eller något annat idiotiskt. Men tanken blir mer och mer lockande ändå.

 

Plus 8 dagar med första, plus 5 dagar med andra skulle inte förvåna mig om jag får vänta 12 dagar med denna. Känns tröstlöst och deprimerande. Jag vill inte ligga på bb över midsommar!

 

Jag äter och äter och vilar och äter. Ändå lyckas jag gå ner i vikt. Så tror bebis mår finfint därinne och inte alls är sugen på att komma ut.

 

Att jag inte samlat på mig särskit mycket vätska och "bara" har mage. Är något alla andra ser. För "bara" magen är sjukt jobbig. Dels för alla sammandragingar men det blir en extrem tyngt framåt och ryggen och rumpan tar väldigt mycket stryk. Dessutom får ligamenten jobba som tusan och krampar gärna om nätterna. Det kanske är fint, men jag känner mig inte fin! Jag hade mycket hellre haft en mindre mage och blivit rundare i övrigt. Snälla, snälla, snälla bebis kom ut nu så jag kan få tillbaka ork och rörlighet.