Ödets ironi

ÄNTLIGEN! Bestämde sig bebis för att komma ut. Exakt 12 dagar över. Känns hyfsat ironiskt när det var just 12 dagar jag skrev i tidigare inlägg. Jag hade aldrig någonsin räknat med att gå över så länge. Dagen efter hade vi tid på specialistmödravården för bedömning. Vet inte om det skrämde ut henne. För jag hade inte åkt därifrån utan bebis.
 
Det går inte att beskriva med ord hur less, sliten och trasig jag varit. Jag kan inte begripa rimligheten i att låta en så förstörd 2 barnsmamma gå över så många dagar. Särskilt när nummer två är i en väldigt jobbig, krävande och prövande ålder. Förstå mig rätt. Jag älskar alla mina barn mer än livet men med en totalt förstörd kropp och obefintligt tålamod är en 1,5 åring mer än jag klarade av. 
 
Det hela har resulterat i att älskling fått göra allt hemma eftersom jag inte orkat. 
 
Inget namn har hon fått ännu. Som förra gången kändes inte det "bestämda" namnet rätt när mini väl var född. Och efter utskrivning har vi mest försökt få vardagen att gå ihop med 3 barn under 5 år och knappt 2 år mellan dom yngre. Jag har dessutom haft både jobbig graviditet och förlossningen att återhämta mig ifrån. Om någon är intresserad av denna förlossningsberättelse, lämna en kommentar så knåpar jag ihop en.
 
För att mini skulle få en lugn start hemma och jag skulle få en chans att återhämta mig något så valde jag att låta familj och vänner komma först en vecka efter födelsen. Lillasyster fick gå på dagis hela veckan också. Så vi bara kunde vara. Dom första dagarna hemma var jag knappt utanför dörren. Mycket för att mini streckåt men också för att kroppen kändes som en stor oreda. 
 
 
Nu först börjar jag känna mig lite som mig själv. Fogarna känns, men väldigt lite. Magen är fortfarande stor och jag måste äta som en häst för att kunna amma eftersom jag bara gick upp ynka 9 kilo denna graviditet. Amningen sätter min fettförbränning på superfart. 
 
Idag tog vi en kortare promenad och invigde nya syskonvagnen. Det kändes jättebra. Ingen värk och bara känslan att kunna gå i hyfsad vanlig takt var fantastisk.
 
 
Jag har fortfarande inte riktigt förstått att våra lilla familj nu är stor. Vi lever fortfarande mest i bebisbubblan.  Och just det vi har köpt en minibuss också.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0