Tjejweekend

Jag och lillasyster sitter i soffan. I stilla lugn. Regnet trevar sig fram på köksfönstret. Med ett behagligt smatter som påminner om ljumna sommarnätter. Det har regnat större delen av dagen. Liten tur ut hann vi på förmiddagen. Så dom små fick göra av med lite energi. Annars tar myrorna över. Det blir kaos. Ut är alltid bra.För alla.
Klockan 04.30 blev vi väckta idag. Av ett polislarm sittandes i en gammal rostig jänkare just utanför sovrumsfönstret. Inte bara vi. Grannen under, och två grannar i trappuppgången bredvid med. Frustration över bristen av sömn. Alltid. J*vla jänkare! Vet att det blir bättre. Det måste bli bättre.
 
Vi har tjejweekend, jag och småtjejerna. Älskling är på välförtjänt grabbresa. Lillan är hos morfar. Planen var inte att vakna före tuppen. Men när lillasyster är uppe är det kört. Hon hittar på så mycket på så kort tid när hon är själv. Oftast inte sådant som jag tycker är särskilt sanitärt, nyttigt, trevligt eller rent.Speciellt när hon inte kommer in i vårt sovrum. Då har hon alldeles säkert något hyss på gång. Idag var en sådan morgon. Jag hörde henne viska. Smög upp och hittade henne på golvet i köket delandes på ett flingpaket med divan. Då var morgonen igång. Dagen blir otroligt lång. När man gör morgon 04.30. Fördel är att mycket hinns med på morgontimmarna. Nackdelen att man blir fruktansvärt trött sådär just innan lunch. Sova på dagen är inte riktigt min grej. Som gravid eller ammande kunde jag sova överallt, var som helst, när som helst bara jag var trött nog. Det fungerar inte alls nu. När jag väl lyckas somna väcks jag av allt och inget. Oftast diskmaskinen. Nästan varje dag sätter jag igång den efter lunch. Man skulle kunna tro att man lär sig av sina misstag. Men icket. Här lär vi ingen gammal hund att sitta. Tröttmössan. Skyller fortfarande på amningshjärna. Sen går det inte att somna om. Hur trött jag än känner mig. 
 
Sommaren väntar vi fortfarande på. Solen värmer förvisso bra när den väl visar sig. Men jag vill ha varm luft med. Så myggj*vlarna blir trötta och håller sig borta. För mygg är det banne mig överallt. Ungarna var täckta med myggbett efter året midsommarfirande. Som var helt magiskt. Sol och dimma, havet och skogen. dansande barn och skattjakt, gäddbäbisfiske och frisbeespel, snusblommor och lupiner, långklänningar och nattfotografering.
Nu vill jag ha badväder, glassväder, barfota väder, linne och shorts väder, kortärmat på kvällen väder, grilla hela dagen väder. Jag håller tummarna att Juli visar sig från sin bästa sida trots bakslag igår och idag.
 
Uppdatering, Regnet har upphört, lillasyster ligger nu i sängen och sover förhoppningsvis väldigt snart. Själv sitter jag i soffan med en nästan tom gott och blandat påse och ett halvt glas vin i färd att se ett avsnitt Orange is the new black fast jag egentligen borde gå och lägga mig. Eftersom det troligtvis blir en obehaglig tidig morgon imorgon med.
 
Just det, mini tog sina fösta stapplande steg i förrgår. Tycker det är smått fantastiskt att alla tre börjat gå i princip samma vecka.
 

Sommar

Sommaren kom tillslut. Som vi längtat. Snabbt svepte den in och snabbt var den förbi. Med en efterlämnad bitter kyla. Men några dagar fick vi minsann njuta. Med bara ben och armar. Lite solkysst hud och lena kvällar. Varm bris och bara fötter. Den lämnade en stark längtan efter mer! Istället blåser iskalla vindar som påminner om höst. Bara solen värmer, men med mörka moln i vägen kryper kylan in istället. Tappert kämpar jag med tunna kläder och inbillning om varmare tider. Samtidigt som jag tänker att det nog ändå blir en rekordsommar igen. Som den för två år sedan. Så kommer det bli!
 
Annars går allt som det ska här hemma. Sömnlösheten är numera ett faktum. Men på något sätt går det ändå. Dessutom lämnar inte bristen av sömn så hemska spår. Ljuset hjälper. Både en trasig själ och ett trött väsen. Energin fylls på och orken håller längre. Konflikterna avlöser varandra. Lillasyster är väl inne i den berömda treårstrotsen. Allt görs tvärtom. Bak och fram, upp och ner. Hon vill jättemycket, men oftast blir det inte så bra. Hon är duktig. Hon kan om hon vill. Hon vill hjälpa till. Hon klär sig själv. Hon pratar väldigt bra nu. Hon är snäll och underbart envis. Lite som mig som barn och lite som älskling som barn. Alltså ganska intensiv. Fast på ett bra sätt. Denna donna kommer kunna gå exakt hur långt som helst i livet. 
 
Mini kryper. Snabbt. Överallt och ingenstans. Hon springer med gåvagnen. Tar sats över trösklar utan minsta besvär. Men liten vill mer. Hon vill upp. Hon vill gå. Hon vill springa. Riktigt där är hon inte än. Förhoppningsvis väntar hon med det ett bra tag till. Jaga, jaga, jaga är det enda jag gör på dagarna. När hon inte sover. Jag har lyckats taima hennes dagslur med lillasysters nu. Så kanske till och med jag kan få några minuters sömn på dagarna. Hon är snäll och glad med en stark vilja. Hon kramas mycket och tycker att storasystrarna är det roligaste som finns. Hon säger mamma, dä och baba. Men oftast da. Aadaa. Det sa lillan med när hon var bebis. 
 
Lillan ska börja på skolan till hösten. Förskoleklass. Tre dagar kvar på dagis. Hon är förväntansfull. Roligast ska det bli att få mer kompisar. Det blir en stor klass. Tre stora klasser. Tror att skolan är den största av sin sort i hela stan. Känns som att lämna henne till vargarna. Men hon är tuff. Det kommer gå bra! 
Fotboll ska hon få börja med också. Även fast hon bara sparkat lite boll med mig och älskling tidigare är hon riktigt peppad. Det är kul. 
 
Två veckor. Sen har älskling semester i 7. Det är målbilden just nu.
 

Barnkläder

Lillan har klätt sig själv sedan hon var dryga 3 år. Hon har bestämda åsikter i vad som är fint och inte. Det hon inte tycker är fint tar hon inte på sig. Skulle jag lägga fram kläder till henne. Skulle hon rata det rakt av och ta på sig något annat. Det är alltid ett lotteri att köpa kläder till henne när hon inta är med.
Nu har hon ju tvärvuxit och behöver en helt ny garderob så fort vår ekonomi tillåter. En klädbutik hade 3 för 2 för någon vecka sedan så jag tog med mig lillan dit för att säkert komma hem med något som kommer användas. Hon har kommit in i en glitterperiod. Allt ska helst glittra jättemycket. Eller så ska allt vara rosa. Nu har vi nog råkat påpeka att hon bara vill ha rosa på fel sätt. För väl på där valde hon inget rosa. Lite tjockare byxor som förhoppningsvis håller för knäslitaget bättre. Det jag reagerade på när vi kom hem var att tröjan som var från flickavdelningen var kortare än dom två tröjorna som är tänkta till både pojkar och flickor som vi också köpte. Självklart i samma storlek som den första tröjan.
Varför?
 
Älskling går alltid upp först sedan mini föddes, därför är det han som klär lillasyster på mornarna. I förrgår hade han tagit på henne ett par tights köpta till lillan när hon var i ungefär samma ålder som lillasyster är nu. Jag köpte dom för att jag gillade färgen. Tvättade och redo att användas upptäckte vi att designen måste gjorts för en vuxen inte ett barn och absolut inte ett barn med blöja. De gick knappt halvvägs över blöjan. Egentligen borde jag gått tillbaka med dom då och ifrågasatt deras designers kompetens. Men det gjorde jag inte. Utan dom stuvades långt in i garderoben och användes inte igen. 
Nu har de alltså dykt upp igen några år senare. Jag kan absolut inte gå tillbaka med dom nu. Hur gärna jag än vill. Jag har köpt tights från från samma butik efter detta som suttit som dom ska. På barn. Men just dessa låga tights är ett lysande exempel på skillnaden i flickkläder och pojkkläder. Detta gäller många av dom större klädkedjorna. För flickor, tom baby, är tröjor/bodys kortare och tightare. Byxor är kortare, tightare och ofta tunnare. Gärna puffärm och ibland figursytt. Till små barn. Får flickor inte leka? Ska flickor bara sitta still och se söta ut?
 
Mina flickor är långa. Alla tre ligger över normalkurvan i längd. Att flicktröjor generellt är kortare än pojktröjor i samma storlek är alltså en nackdel för oss.
Mina flickor är dessutom väldigt rörliga och busiga. Jag vet inte hur många byxor jag fått kasta för att de gått sönder i knäna. Sådär över hela knät så man inte ens överväger att laga.
Det skulle vara tacksamt att se tights med förstärkta knän. Eftersom både lillan och lillasyster helst har tights. Jag tycker dessutom att det är bästa lekbyxan eftersom dom är följsamma och det inte finns någon risk att fastna i saker. 
Men det ser man sällan. Vanliga tunna är knappt lönt att köpa. Dom går sönder direkt.
Självklart gillar jag bakelserna till prinsessklänningar. Fina tunikor, gulliga hårband och söta ballerinaskor. Men kan inte lekkläderna få vara lika stora, slittåliga och lekvänliga som pojkkläderna?
 
Jag har ju ingen son själv att jämföra kläder med. Men dom få kläder från pojkavdelningen vi har sitter generellt bättre och är generellt tåligare än likvärdiga flickkläder från samma butik.
 
Avslutar med lite bilder som inte har med inlägget att göra alls.
 

Tandsprickning

Trots 3:e barnet hinner jag glömma hur saker och ting går till. Nu är mini 9 månader. Både lillan och lillasyster har fått sin första tand någonstans mellan 8-9 månader därför har jag väntat mig att även mini kommer få sin första tand då. Men hon har dragit ut på det. Tills i förrgår då magen totalt havererade för lilla pyret. Jag var då rätt snabb på att googla diarré och tandsprickning. Men läste mig till att det tydligen inte alls hade med varandra att göra. Detta från betrodda vårdsidor. Forumen sa raka motsatsen. Jag vill minnas att mina andra två blev dåliga i magen i samband med tandsprickning och det höll älskling med om. Hon har förutom dålig mage varit relativt grinig, tuggat frenetiskt på allt (det har hon förvisso gjort länge), dreglat mängder (också gjort länge) och haft ovanligt dålig aptit. Det är i princip bara välling som går ner och inte alls lika mycket som tidigare.
 
Men då spydde hon upp morgongröten igår efter 6 skedar. Hoppsan tänkte jag. Bara det inte är magsjuka. Torkade upp kletet och gav en flaska välling istället. Den fick hon behålla. Då ringde jag bvc. Jag tycket väldigt mycket om vår bvc sköterska. Vi har haft samma till alla barn. Hon höll med mig och sa att diraré i samband med tandsprickning inte var ovanligt.
 
Det är omöjligt att titta i munnen på mini. Känna går ju inte heller förrän tanden kommit upp lite. Så jag har fortsatt trott att det nog är första tanden som är påväg iallafall. Jag har även förbannat det faktum att vi inte har en tvättmaskin i lägenheten. Vi är för många hushåll som dela på tvättstugan, för att kunna tvätta i närhet så ofta som vi behöver när det går i snitt 3 ombyten per dag för mini.
 
Imorse kände jag äntligen en liten, liten bit av tanden. Så, konstaterat, diarré och tandsprickning hör visst ihop!
 
Energin börjar komma tillbaka. Alla sjukdomar och överdrivet tidiga mornar utan chans att sova på dagen har tagit ut sin rätt. Solen och någorlunda värme balanserar ut det lite. Ljusare mornar och ljusare kvällar hjälper en trött själ. Barnen har varit friskare och jag gladare. Känns riktigt bra. Nu vill jag bara att all snö ska smälta bort och gradtalen ska öka med drygt 10 grader så man inte behöver klä sig till tänderna. Så barnen slipper kläder för både vinter och vår. Och jag kan damma av skinnjackan och Fred Perry skorna (mina fötter klarar inte av Converse till mitt stora förtret).
 
 

Shopping

Nu äntligen har Avion shopping öppnat. Jag kunde inte låta bli utan drog med en mammaledig kompis och trängdes med resten av nyfikna på invigningsdagen. Fördel var att det var en torsdag och många som gärna farit dit säkert jobbade då. Vi lyckades ändå bomma ALLA goodiebags men nöp varsitt presentkort på 100 kr på Lindex. Övrig shoppingupplevelse den dagen var att det var rymligt och lättframkomligt trots barnvagn och invigningsdag. Nackdel att vi inte har några som helst pengar att handla något för. Sammanfattningsvis, ett stort lyft för staden!
 
Då tänker man kanske att det skulle räcka. Men nejdå. Vi for dit på lördagen med. Då hela familjen. Det gjorde nog resten av stan med. Trots att vi var där när dom öppnade var det mycket mer folk än gången innan. Vid lunch, eftersom vi tänkte luncha där. Var det jättemycket folk. Vi valde nog den sämsta restaurangen av dom alla. Det tog en evighet att få maten. När man stått och väntat en halvtimme med bara 2 före i kön var det inte riktigt läge att byta matställe heller. Kan nämna att en evighet med hungriga små barn blir som 7 evigheter i en bergochdalbana i ett dårhus. När maten tillslut var färdig smakade den dessutom skit. Lillan åt lite, lite för att hon var så vansinnigt hungrig, lillasyster åt typ två tuggor, jag åt hälften för att jag var så hungrig och älskling åt allt för att han var ännu hungrigare. Men ingen tyckte det var gott. Kommer ALDRIG äta på det ställe igen. Kändes som att vi kastade bort drygt 300 kr och förstörde halva dagen. Skitrestaurang. I övrigt var barnen nöjda. Lillan fick nya springskor och dom fick varsin liten ponny på toysrus. Så tacksamt att en leksaksbutik har öppnat så nära. En med rimliga priser dessutom. 
 
Jag har långt ifrån hunnit in på alla affärer. Med barn och tidspress har jag inte haft möjlighet. Men någon dag framöver ska jag ta mig en egendag där. Vi har fortfarande inga pengar att handla för. Men att bara få strosa runt i lugn och ro utan stress och trotsiga barn är ju vardagslyx delux.
 
Mini växer fort! Förra veckan var en stor vecka. Då slutade jag amma. Eller egentligen var det hon som gjorde det. Hon lessnade på att suga och suga och suga och suga innan det rann till. Så då gick älskling upp och gjorde välling istället. Japp hon dricker numera välling. Gick från en dag till en annan. Från att konstant vägrat sedan jag börjat truga med flaskan. Till att dricka ungefär en halv dl. Till att helt plötsligt dra i sig en hel flaska. Efter mycket ihärdigt försökande från min sida och mycket senare än både lillan och lillasyster tog flaskan bra.
 
Jag har bytt till sittdel på båda vagnarna. Mini vill sitta upp och se när hon är vaken i vagnen. Dessutom började hon bli för lång för hårdliften.
 
Vi har bytt till spjälsäng eftersom hon helt plötsligt satte sig upp i vaggan. Tur vi har vyssanlull tassar till den så hon fortfarande kan vaggas till sömn. Nu kunde jag dessutom sätta upp musikspelaren hon fick i julklapp. Som både visar en stjärnhimmel i taket i olika färger och spelar en variation av vaggvisor. Tänkte först att den skulle störa henne alldeles för mycket. Men har visat sig att det är precis tvärtom.
 
Bilbarnstolen är inte bytt än. Men eftersom babyskyddet ska lämnas tillbaka senast sista mars så måste den nya stolen monteras i bilen. Det kommer göras i helgen.
 
Det känns både lite sentimentalt att liten blir större. Men också skönt eftersom det mesta fungerar bättre nu än när hon var mindre. Dels är lillasyster lite mer resonabel eftersom hon med blir större. Men mini har blivit gladare och nöjdare nu när hon kan vara med på ett annat sätt. Hon sövs samtidigt som dom andra barnen så jag har fått tillbaka egentiden på kvällen när barnen sover. Dessutom med slutad amning kan jag dricka mer än ett glas vin om jag vill och jag behöver inte tänka på vad jag får och inte får äta längre. Jag har dessutom haft jätteproblem med handeksem denna vinter och nu kan jag behandla ordentligt med min jättestarka kortisonsalva utan att behöva oroa mig över hur mycket mini får i sig. Men samtidigt känns det lite sorgligt att jag snart inte har någon bebis längre.
 
Lillan har tvärvuxit också. Eller så har vi haft så fullt upp med allt att vi inte märkt att alla tröjor numera är magtröjor och alla byxor slutar ovanför fotknölarna. Hade varit praktiskt om vi märkt detta före jul och då kunnat önska en massa kläder åt henne. Hon tycker faktiskt om kläder och blir glad när hon får det i present. Men det gjorde vi självklart inte. Så nu såhär lagomt mittemellan jul och födelsedag har vi insett att hon behöver nya kläder nu. Så därför får vi vrida och vända ännu mer på alla ören för att kunna klämma in en byxa, tröja, pyjamas, trosa eller klänning då och då. Förhoppningsvis har vi en hyfsat komplett garderob tills hon börjar skolan... 
 
Bara en sån sak. Till hösten börjar hon skolan. Jag känner mig inte ett dugg äldre än när jag fick henne så det är lite svårt att få ihop. Blir såklart vardag det med men känns stort med skolan.
 

Vårdrömmar

Japp, nu är jag officiellt less på vintern. Hade gärna sett att snön kom lite tidigare. Eftersom det då blir ljusare ute och det förlänger vintern. Men nu när Mars månad äntrat är det hög tid för vår. Som det tydligen redan är i vissa delar av landet. Visst att barnen har massor att göra ute men nu får det ta och bli varmare så snön försvinner i sakta mak. Solen får gärna visa sig mer också så denna trötta mamma får ladda lite (mycket) d-vitamin.
 
Förkylning är ett allmänt tillstånd här hemma numera. Sedan december för att vara exakt. Vi har varit mer eller mindre förkylda allihop sen dess. Mildare väder brukar ta kål på dom elaka förkylningsbakterierna. Så även därför vill jag att våren kommer nu. 
 
Barnen har, hör och häpna, klarat 2 hela veckor på dagis. Inte heller hänt sedan december. Nu är det sportlov nästa vecka och därför är dom lediga då lillan går avgiftsfritt år och då måste hållas hemma på skolloven. Kanske lika bra då hon snorar och hostar värre än på länge. Dock feberfri så vi slipper husarrest. Yey. Synd jag inte hade bättre koll på loven så älskling kunnat vara ledig med oss. Men man kan inte få allt.
 
Ikea har äntligen öppnat. Så många år det varit en dröm. Känns rätt mäktigt. Särskilt med tillhörande köpcentrum som är större än något annat här. Med alla butiker som kan tänkas behövas på gångavstånd. Förvisso är centrum också gångavstånd till men Avion blir mycket närmare. Super duper pepp på öppning i mitten av mars! Synd jag inte kommer ha råd att handla särskilt mycket, men så kul ändå.
 
Ny soffa har vi köpt. Den gamla gick sönder. Annars är det inte optimalt att köpa ny soffa med en nästan slutammad bebis och en kladdfia till mellansyster. Men nöden har ingen lag. Så ny soffa blev det. SNYGG ny soffa. Vi är så nöjda. Mitt enda krav var att den skulle vara rymlig med höga ben. För alla leksaker som försvann och aldrig återfanns under den gamla och allt dam (och annat äckel) som samlas på ställen som dammsugs 1-2 gånger per år. Var inget jag kände att jag ville ha tillbaka. Nu har vi en ljusgrå soffa med höga ben där leksaker lätt återfinns och dammsugare utan problem kommer under och jag kunde inte vara nöjdare. Skön är den också. Och snygg. Vardagsrummet blev dubbelt så stort med ljus soffa och allt känns luftigare eftersom soffan är så nätt. För extremt bra service och trevligt bemötande rekommenderar jag alla att köpa soffa (eller egentligen vad som helst) på EM. 
Så nu med ny soffa vill jag byta ben på tv-möbeln, köpa större matta, byta ut alla tavlor ovanför soffan till nytagna bilder med pastelliga färger (ännu en anledning till vår och blomster), köpa en taklampa, köpa nya ramar till bilderna i hyllan och köpa nya (dyra) kuddar till soffan.Sen mina vänner, har vi ett inredningstidnings snyggt vardagsrum. Kommer ta 1-3 år baserat på vår ekonomiska situation.
 
Slutligen lite bilder.
 
 

Sjukstuga

Tillslut fick jag mig lite tid över att lägga här. Eller egentligen så är det tid jag borde lägga på att försöka sova lite. Innan dom små vaknar igen. Men känner mig inte jättetrött (kommer säkert sådär lagom när dom vaknar) så tänkte försöka få ihop något här istället.
 
Nu är mini 7 månader. Jag försöker sluta amma. Det går inte särskilt bra. Mini vill inte ta flaskan trots envisa och ihärdiga försök sedan dryga månaden tillbaka. Vällingen i sig verkar inte falla fröken i smaken något vidare. Hittills har vi försökt med sempers majs och havrevälling. Om någon skulle veta av ett märke hon kanske skulle tycka bättre om eller har något handfast tips på att få liten att välja flaska före bröst så tas alla tips tacksamt emot. Ja jag vet att det är mitt tredje barn. Men make till envis får man leta efter. Lite stressamt känns det. Dels för att hela amningsproceduren med mini varit jobbig. Först för att hennes mage krånglat så hemskt. Nu går den biten bra, men istället verkar hon inte så väldans sugen på att överge bröstet.Vilket får mig att ångra att jag inte gick över till ersättning så hon var lite mer vänligt inställd till flaskan. 
 
Smakportioner började vi med runt 4 månader och nu äter hon både gröt och mat bra. Hon föredrar burkmat? före hemlagat av någon orsak. Jag tycker inte den mat jag gör till henne smakar så hemskt. Hon verkar vilja vara lite tvärsemot i allmänhet denna lilla donna.
 
Go och glad är hon för det mesta, mini. Hon har börjat prata. Massor. Först dadada, sen bababa och för några dagar sedan började hon med mama. Kanske det underbaraste som finns. När bebis säger mamma första gången. Mammahjärtat liksom exploderar och gör en frivolt på samma gång. Hon navigerar runt med gåstolen och är toknöjd över att hon på så sätt kan ta sig fram på egen hand. Storasystrarna och divan är det roligaste som finns och hennes största idoler. Hon är väldigt nyfiken. Så nyfiken att hon har svårt att äta när det händer saker runtomkring och svårt att sova om det lever om. Så bäst äter och sover hon när storasystrarna inte är hemma. Det vill säga nästan aldrig. Några rutiner har vi inte utan tar dagen som den kommer. Kaffe är min bästa vän då hon inte sover sådär jättebra på nätterna heller. 
 
Att sjukdomar härjat här sedan början av december tror jag ingen som följer oss på instagram missat. Först en långdragen ögoninflammation som till slut behövde antibiotika för att gå över. Sedan magsjuka i dubbel uppsättning. Först lillan och lillasyster. Sedan en vecka senare åkte hela familjen på vinterkräksjukan. Bara för att lillan några dagar senare skulle få tillbaka ögoninflammationen. Ja ni hör ju. När julafton väl kom och då var vi faktiskt, hör och häpna, friska. Var jag så sönderstressad att jag ville säga upp mig och flytta till ett varmt land. Det fick som tur var över men denna kombination hoppar jag gärna nästa år. Tur att jag var föräldraledig annars hade vi vabbat hela december. 
 
Så, tänkte jag. NU har vi gjort bort sjukdomar för ett tag. Men tji fick jag. En vecka (läs 3 dagar eller 15 timmar) in på terminen kom båda brudarna hem med feber! Förkylning delux. Feber hosta och slem, slem och slem. Seg dessutom. Lillan har haft feber till och från i 1,5 vecka. Inte hög feber men feber. Vilket gör att vi inte kan gå ut. Denna vecka har älskling också varit hemma. Idag jobbar han. Han åkte på halsont febervärk utan feber och ögoninflammation. Lillasyster som oftast får allt värst har haft feber i 4 dagar. Hon har en väldigt elak hosta med krupptendenser och segt slem. Till henne har jag fått mollipect utskrivet. Men jag är osäker på om den hjälper så överdrivet bra. Hon är feberfi sedan igår. Men blir begränsad av hostan. Lillan har fått tillbaka febern idag. Jag blir inte klok på denna förkylning och tänker än en gång att det är tur att jag är hemma.
 
Arbetslös har jag dessutom blivit. Så nu när mini börjar bli lite större har jag så smått börjat leta nytt. Men det är inte lätt. Det finns få jobb att söka och jag är ju inte direkt ensam att söka dom tjänster som jag faktiskt skulle vilja ha. Jag går in med inställningen att det löser sig och har en back up plan ifall jag inte lyckas hinna något nytt. Positivt tänkande löser det mesta.
 
Livet och barnen gå bra ihop nu. När mini föddes var allt lite övermäktigt och jag trodde faktiskt vi tagit vatten över huvudet ett tag. Men när vardagen rullade på så började allt fungera ganska okej. Jag har inte särskilt höga krav på mig själv. Utan är nöjd om vi kan gå ut en stund på dagen. Jag har insett att jag inte kan klona mig själv och fokuserar på en sak i taget. Att hinna göra något för mig själv numera är nästan omöjligt. Men jag tänker att det är en kort del av livet det kommer vara så och att jag kommer ha all tid i världen till mig själv när barnen är större. Då kommer jag säkert sakna detta. Men jag skulle uppskatta om vi kunde få en liten paus från alla sjukdomar ett tag. Så jag och mini kan få oss lite välbehövd egentid.
 
Till den som orkat läsa allt (blev längre inlägg än jag föst tänkte) så tänkte jag bjuda på lite bilder. Med fotandet försöker jag utvecklas och tränar mer på dom manuella inställningarna på kameran. Så om någon är sugen att bli fotad av mig hojta till. Jag behöver all träning jag kan få. Helt gratis.
 

För få timmar

Livet med 3 barn under 5 år är utmanande, prövande och tålamodskrävande. Men även roligt, mysigt och kärleksfullt. Ganska motsägelsefullt. 
 
Den som sagt att hoppet mellan 2 - 3 barn inte är lika stort som 1 - 2 har inte träffat mina barn! Trots döttrar. Eftersom dom tydligen ska vara lugnare. Den som sa det har inte träffat lillasyster. Emil i Lönneberga på amfetamin typ. Underbar dotter med stark vilja och 1000 myror i brallan. Fortfarande ska allt smakas på och klättra och springa är det roligaste som finns, gärna i kombination. Självklart måste hon få ta plats och vara bullrig. Det är enligt mig (som också var ett bullrigt barn) en bra egenskap. Men med mini som har besvärlig mage och extremt stort behov av närhet blir det smått besvärligt.
Älskling har fortfarande semester. Denna vecka ut. Sen ska jag klara detta på egen hand. Nervös är bara förnamnet. Att bara ta sig ut genom dörren ensam med alla barn kommer ta dryga 3 timmar. Och ut måste vi för att lillan och lillasyster ska få dränera lite energi. För att undvika lite konflikter. Den berömda syskonkärleken. Allt fungerar bättre ute. 
 
 
Ingen avundsjuka mot mini från någon av flickorna. Båda vill klappa, pussa och krama. Vilket känns skönt. 
 
 
Mini är supergullig och snäll. När magen inte krånglar. Av alla 3 har hon den absolut bökigaste magen. Hon får minifom och jag har tom bytt till vattenbaserade d-droppar för att jag läst någonstans att det kan underlätta. Ändå knorrar hon. Hon är inte otröstlig. Men bitvis spänd och grinig. Så jag försöker tänka lite på vad jag äter för att försöka underlätta lite för henne. Vi har i förebyggande syfte beställt en babygunga som jag hoppas kan underlätta vardagen inne framöver. Särskilt när jag är själv med barnaskaran.

Ödets ironi

ÄNTLIGEN! Bestämde sig bebis för att komma ut. Exakt 12 dagar över. Känns hyfsat ironiskt när det var just 12 dagar jag skrev i tidigare inlägg. Jag hade aldrig någonsin räknat med att gå över så länge. Dagen efter hade vi tid på specialistmödravården för bedömning. Vet inte om det skrämde ut henne. För jag hade inte åkt därifrån utan bebis.
 
Det går inte att beskriva med ord hur less, sliten och trasig jag varit. Jag kan inte begripa rimligheten i att låta en så förstörd 2 barnsmamma gå över så många dagar. Särskilt när nummer två är i en väldigt jobbig, krävande och prövande ålder. Förstå mig rätt. Jag älskar alla mina barn mer än livet men med en totalt förstörd kropp och obefintligt tålamod är en 1,5 åring mer än jag klarade av. 
 
Det hela har resulterat i att älskling fått göra allt hemma eftersom jag inte orkat. 
 
Inget namn har hon fått ännu. Som förra gången kändes inte det "bestämda" namnet rätt när mini väl var född. Och efter utskrivning har vi mest försökt få vardagen att gå ihop med 3 barn under 5 år och knappt 2 år mellan dom yngre. Jag har dessutom haft både jobbig graviditet och förlossningen att återhämta mig ifrån. Om någon är intresserad av denna förlossningsberättelse, lämna en kommentar så knåpar jag ihop en.
 
För att mini skulle få en lugn start hemma och jag skulle få en chans att återhämta mig något så valde jag att låta familj och vänner komma först en vecka efter födelsen. Lillasyster fick gå på dagis hela veckan också. Så vi bara kunde vara. Dom första dagarna hemma var jag knappt utanför dörren. Mycket för att mini streckåt men också för att kroppen kändes som en stor oreda. 
 
 
Nu först börjar jag känna mig lite som mig själv. Fogarna känns, men väldigt lite. Magen är fortfarande stor och jag måste äta som en häst för att kunna amma eftersom jag bara gick upp ynka 9 kilo denna graviditet. Amningen sätter min fettförbränning på superfart. 
 
Idag tog vi en kortare promenad och invigde nya syskonvagnen. Det kändes jättebra. Ingen värk och bara känslan att kunna gå i hyfsad vanlig takt var fantastisk.
 
 
Jag har fortfarande inte riktigt förstått att våra lilla familj nu är stor. Vi lever fortfarande mest i bebisbubblan.  Och just det vi har köpt en minibuss också.

Sommarlov

Lillan har sommarlov from igår. Vi har ansökt om avgiftsfritt år för att spara dom få slantar vi kommer ha nu. Det innebär att hon måste vara hemma alla skollov, resten av tiden kommer hon vara på dagis 15 timmar i veckan precis som lillasyster. Så hon är hemma med mig nu. Även om jag är fullständigt trasig och psykiskt dränerad går det bra. Liten börjar bli stor och klarar det mesta själv. Annars skulle det aldrig gå.
 
Magen växer och frustrationen att gå över med. Nu har förvisso lillasyster börjat snora och hosta igen! Tycker lillstackarn inte varit annat än förkyld sen hon föddes nästan. Är det inte något storasyster dragit hem så är det något hon själv dragit på sig på dagis. Hon hostade så länge i vintras att jag började tro att det berodde på något annat. Astma eller allergi. Men visade sig bara vara förkylningar som bytte av varande så frekvent att hostan aldrig gick över. Den är obehaglig med krupp tendenser dessutom. Inte så vi behövt åka in akut. Men jag har varit med henne på vc för att inhalera en gång då jag tyckte hon lät väldigt besvärad. Det gav inget resultat vilket i sig är skönt eftersom det betyder att hon inte har asmatiska tendenser. Men samtidigt jobbigt eftersom hon inte fick någon lindring förrän förkylningen i sig började ge sig. Nu har hon faktiskt varit frisk ett tag. Svårt att säga hur länge eftersom det troligtvis inte är särskilt länge men tillräckligt för att glömma hur jobbigt det är med hostan på natten. Därför känner jag rent spontant att när jag nu ändå gått över och bebis verkar stormtrivas i magen så kan jag gott göra det några dagar till. Så kanske lillasyster är lite friskare när jag och bebis kommer hem. Å andra sidan skulle det vara bättre om det sätter igång nu. Helst idag så jag kanske orkar göra något på midsommar. Lite moment 22. Sen är det ju bebis som bestämmer när det blir ändå, och idag känns väldigt osannolikt.
 
Jag boar för fullt och har hur många idéer som helst på hur jag vill ha flickornas rum. Men tyvärr inte ekonomin som följer. Lite i taget är inte riktigt min grej. Men kommer måsta göra så för att få det som jag vill. Sakta men säkert... 
 
Sommaren verkar dröja på sig. Vilket jag tycker är skönt. Värmen vill jag inte veta av förrän bebis är född och då helst inte varmare än 26 grader. Igår och idag har bjudit på sällsynt soliga dagar. Nu när jag har lillan hemma så måste vi ut en stund varje dag så hon får luftas lite och även jag. Lekparken är nära och tur är det för det är ungefär så långt jag orkar gå. Solen däremot värmer ordentligt. Även om yttertemperaturen i skuggan inte överstigit 15 grader så känns det som sommar då man sitter i solen. 
 
 
  

Bf idag...

Graviditet är inte min grej. Illamående och värk. Krämpor och psykisk utmaning. Det finns ingen början och inget slut. Givetvis har jag en fallenhet att gå över varenda gång också. Som om det inte är tungt nog. Mina barn är dessutom rätt stora när dom föds. Alltså behöver jag inte gå över tiden. Dom skulle vara mer än klara om dom föddes lite före till och med. Bitter är bara förnamnet på mitt tillstånd just nu. Jag är beräknad idag. Viss jag har försökt intala mig själv att inte sätta det som ett slutdatum eftersom jag som nämnt innan går över. Men med sammandragningar som dessutom börjar bli rätt elaka och ibland rätt täta har jag ändå sått ett frö av förhoppning att kanske. Kanske kommer den här lite tidigare. Men självklart blev det inte så. Därför börjar nu plusdagarna. För som det känns nu och med tidigare erfarenhet vet jag att bebis inte kommer hinna födas idag även om det nu mot all förmodan skulle sätta igång. 
 
Plusdagarna är skitjobbiga. Var det jobbigt att vänta innan så är det dubbelt så jobbigt nu! Jag vill liksom hoppa ut bebisen. Nu vet jag att det inte går att påverka. Att jag bara får ont själv av att springa i trappor eller något annat idiotiskt. Men tanken blir mer och mer lockande ändå.
 
Plus 8 dagar med första, plus 5 dagar med andra skulle inte förvåna mig om jag får vänta 12 dagar med denna. Känns tröstlöst och deprimerande. Jag vill inte ligga på bb över midsommar!
 
Jag äter och äter och vilar och äter. Ändå lyckas jag gå ner i vikt. Så tror bebis mår finfint därinne och inte alls är sugen på att komma ut.
 
Att jag inte samlat på mig särskit mycket vätska och "bara" har mage. Är något alla andra ser. För "bara" magen är sjukt jobbig. Dels för alla sammandragingar men det blir en extrem tyngt framåt och ryggen och rumpan tar väldigt mycket stryk. Dessutom får ligamenten jobba som tusan och krampar gärna om nätterna. Det kanske är fint, men jag känner mig inte fin! Jag hade mycket hellre haft en mindre mage och blivit rundare i övrigt. Snälla, snälla, snälla bebis kom ut nu så jag kan få tillbaka ork och rörlighet.
 

Sista månaden

Uppdateringarna här har varit extremt fattiga på slutet. Dels har jag haft fullt upp med jobb och barn för nog är det mer än dubbelt så mycket med två små än en. Särskilt när den mindre klättrar och klänger på allt. Springer, hoppar och slänger sig i soffan. Och smakar på exakt allt hon fått tag på. Allt hon inte får är jättekul och det här med att dela med sig och vara snäll har inte riktigt fallit på plats än. Vilket storasyster får känna av allt för ofta. Sen är hon förstås så vansinnig söt och kramgo och mysig också. Så det överväger liksom allt det jobbiga. Men ibland vill jag bara slita håret från huvudet.
Dessutom planerar vi för nummer 3 och barnens nya rum.
 
Att jag dessutom är gravid, numera höggravid på det här gör ju inte konflikterna lättare. Men nu är det inte långe kvar. Eller för mig känns det som en evighet. Men räknar man dagar så är det inte så värst länge kvar. Ungefär en månad till beräknat och jag lär ju gå över, eftersom jag gjort det båda gångerna innan. En vecka till skulle jag tro. Håller alla tummar att det inte blir längre än så eftersom det vore trevligt att inte ligga på bb över midsommar.
 
Att jag avskyr att vara gravid är ingen hemlighet. Rätt ironiskt med tanke på att detta är nummer tre. Men samtidigt älskar jag mina barn över allt. Så i slutändan är det ju ändå värt det. Första graviditeten hade jag nästan inga krämpor. Men då hade jag det besvärligt med viktuppgången eftersom jag gick upp runt 20 kg och inte hade en aning om vad amningen gör för mig.
 
Andra gången mådde jag illa länge, sen kom foglossningar och senare sammandragningar och en hel drös med andra hyfsat vanliga gravid krämpor.
 
Den här gången är den värsta! Illamående som vanligt längre än normal. Sedan kom sammandragningarna. Redan runt vecka 20 började dom och det blev bara värre och värre och värre. Visst har jag problem med fogarna med. Mest när jag sitter mycket och när jag ligger länge på samma sida. Men samtidigt kan jag knappt gå för jag får sammandragningar hela tiden. Och om jag ens tänker tanken att skynda ja då slutar dom knappt. Så gå på stan ens en halvdag är bara att glömma. Storhandlingen har jag överlämnat till älskling sedan 2 veckor tillbaka eftersom jag inte ens fixar att gå runt maxi utan att det känns om att ungen är på väg ut. För några veckor sedan blev jag omkörd av en gubbe med rullator när jag vaggade runt på lilla ica vi har närmast. Att gå och hämta barnen finns inte längre. Jag tar bilen fast det under normala omständigheter går fortare att gå än att ta bilen.Förutom det har jag problem med krampande muskler och värk och domningar i händerna. Jag har fått det mest aggressiva handeksem jag varit med om och är konstant småförkyld och snorig. Vilket också innebär att jag har kortison lite överallt vilket känns skit eftersom jag vet att det inte är helt bra för bebis. Magen är som vanligt enorm och större kommer den bli vilket snebelastar allt och inga muskler har jag kvar eftersom träning under graviditeten varit helt omöjligt. Att försöka förklara med ord hur less jag är på allt går inte. Men nu kan jag iaf räkna dagarna till det mesta är över. Jag längtar så! Inte till själva förlossningen dom tycker jag är rätt avskyvärda också. Eller dom är det ända tills bebisen är ute. Det är då jag glömmer allt det dåliga och onda och tycker livet är bra underbart ändå.
 
Lite orolig är jag. Hur livet blir med 3 små barn. Inte första tiden för då kommer älskling vara hemma. Men sen när jag ska klara alla själv. Jag tänker också att det blir vad man gör det till. Och att jag inte ska ha för höga krav på något (vilket är en jäkla bedrift eftersom jag är en kontrollmänniska utan dess like). Att bara ta sig igenom dagarna med smutsiga men glada barn. Typ. Sen misstänker jag att det kanske inte alltid blir så. Men försöka tänker jag iaf.
 
Vi har börjat förbereda för nummer 3´s ankomst. En syskonvagn är köpt. Vi försöker sälja bilen (vilket går segt) för att kunna köpa en familjebuss istället. Jag vet att vi ryms i kombin. Men jag tycker att det är mer plats i en buss och därför är det bättre.
Vi håller på och gör i ordning lillans nya rum. Det minsta. Men hon kommer få ha det helt för sig själv. Samtidigt som vi flyttar in lillasyster till lillans gamla rum. Där kommer även nummer 3 få bo när den är gammal nog. Det går inte så fort. Men samtidigt är det ju ingen panik. Lillans byrå ska målas efter det flyttar vi över alla leksaker. Jag ska sy en sänghimmel och har en massa idèer på inredning men måste nog hålla igen lite för att det inte ska bli allt för dyrt.
När vi nu fixar lillans rum så vill jag ju snygga till lillasysters med. Där finns alla möbler redan. Men jag har en massa idèer även där på lämplig inredning. Jag skyller på all barnrumsinspo jag matas med varje dag på Instagram. Men samtidigt hade jag inte fått rummen lika fina som jag vet att dom kommer att bli om jag inte blev det.
 
Jag har valt att inte gå till fotograf denna graviditet. Även om jag gärna gjort det så tänkte jag att jag tar egna bilder på mig själv och så fotar vi oss hos fotograf när bebisen är född och liten istället. Så tänkte bjuda på några från senaste omgången. Dessa tog jag i måndags med stativ, mitt favorit 50 mm objektiv och självutlösare.
 

Kärlek

Självporträtt. 
 
 

Sagan om den uppätna pepparkaksgranen

Förra året gjorde jag och lillan vårt första pepparkakshus. Med sockerlim och allt som hör därtill. Med det i ganska närminne framförallt hur besvärligt det var att få ihop det förbannade huset och hur ont det gjorde att bränna sig på sockerlimmet som var överallt förutom där det skulle vara. Så beslutade jag att vi helt hoppar över det i år. Där skapades pepparkaksgrans idén. Det och tips från mamma att mallar fanns att köpa på Maxi. Jag skickade då älskling att köpa mall och bakade den mest svårjobbade pepparkaksdeg jag varit med om. Alldeles för söta blev dom dessutom enligt min smak. Hur som helst efter jag tillsatt en väldans massa mjöl i kletsmeten som legat i kylen nästan ett dygn fick jag ut fyra granar som gick att sätta ihop.

 När dom stelnat tog jag och lillan varsin att dekorera med pynt gelé och strössel. Efter mycket kladd och klet fick dom ligga till sig några timmar varpå jag satte ihop dom på en bricka med julig bommull under. Sedan ställde jag alltihop på köksbordet. Riktigt hur jag tänkte där vet jag inte men det var iaf det jag gjorde.
 I morse när jag gick upp för att äta frukost stod endast en gran kvar på bordet. Vad fasen hann jag tänka innan blicken föll på golvet. Där bevisen låg. Divan har någon gång under natten tagit sig upp på bordet lyft ner granen och ätit upp den under en stol. Där fanns både bommull och strössel fastkletat på golvet. Förbaskade tjuv till hund tänkte jag också. Och förbannade mig själv att jag var så dum att jag lämnat något i matväg tillgängligt för henne. Lite imponerad är jag att hon lämnade en kvar. Min oturligt nog. Kanske blev det lite för mycket med den stora granen fylld med pynt. Tur i oturen att vi inte använde nonstop.

 

 

Lillan blev extremt besviken när hon fick reda på missödet. Jag har ingen som helst lust att baka fler. Skitdegen är slut och köpa mer känns inte särskilt lockande. Synd också att jag inte tog någon bild på mästerverket. Så med bättre vetande till nästa jul. Ska vi INTE använda samma recept på pepparkaksdeg och INTE lämna resultatet av pepparkaks-vad-det-nu-blir-nästa-år framme så hunden kommer åt det! För den som är nyfiken på vilket skitrecept jag använde mig av så hittar du det HÄR.

 

 
Jag vill såhär i förbifarten skryta lite över att jag igår lyckades installera vår nya router aldeles på egen hand. Att den var extremt användarvänlig låter jag vara osagt. Vår gamla höll på att ge upp och efter lite förfrågningar blev det till slut en asus. Black diamond kallas den för och ser faktiskt ganska trevlig ut. Än så länge är vi nöjda. Förhoppningsvis håller det sig så länge till.
 
Slutligen tänkte jag bjuda på bilder från hösten och vintern.
 

Födelsedagar

I våran lilla familj har vi planerat så bra att vi gör bort allas födelsedagar inom loppet av två månader. Först jag, sedan lillasyster, sen lillan och sist älskling. Från slutet av september till början av november. Hade jag fått välja skulle jag spridit ut det bra mycket bättre. Men som alla vet går ju inte det. Nu är det såhär och det fungerar det med. Helgen som var fyllde jag år. Vi passade även på att fira lillasyster (som egentligen fyller år idag). Men eftersom jag börjar jobba igen imorgon och älskling tar över facklan hemma. Kände jag att en lugn och stillsam kväll vad vad jag behövde. Lillasyster är ju dessutom så liten ännu så för henne spelar det ju ingen roll.
 
 
Så liten fast ändå så stor. Helt otroligt hur ett år kan gå så fort. Särskilt när man "bara" går hemma. Nu är det nog fler än jag som kan skriva på att gå hemma med två barn är allt annat än ledigt. Jag har inte gjort en bråkdel så mycket som jag gjorde när jag var hemma med lillan och ändå har tiden gått nästan dubbelt så fort. För mig helt obegripligt. Ska det vara såhär nu? Då kommer det ju bara smälla till så har barnen flyttat hemifrån och jag sitter helt ställd i soffan och undrar vad fasen som hände.
 
Jobb imorgon känns helt overkligt. Jag har verkligen lagt allt vad heter jobb åt sidan denna gång. Jag har inte ens fått mig dit och hälsat på. Så det känns nästan främmande att ställa klockan för att gå upp och jobba imorgon. Det kommer kännas bra när jag väl är där. Men det är en väldig omställning och ganska stor process för mig.
 
Jag har dessutom fått tummen ur och äntligen köpt ett träningskort. Inte en dag försent. Hemmapulandet har jag tröttnat på. Även om det är mycket billigare har jag tappat motivationen. Och har man inte den går det inte så bra att träna. Så nu jäklar ska jag hålla i detta. Det behövs både för kropp och skäl. Särskilt nu när jag börjar jobba igen. Det är även då jag kommer märka hur mycket tid jag har att lägga på träning. Om det lönar sig eller inte. Bra draghjälp är dessutom att syrran tränar där. Nu kommer vi inte köra alla pass tillsammans eftersom vi har lite olika arbetstider. Men några är ju bättre än inga. Hittills har jag fått mig på två och lika jäklig träningsvärk efter båda. Vilket bara vittnar om hur svag jag egentligen är. Jag ville ju någonstans tro att mammaträningen gett mig bra grundstyrka. Så var inte riktigt fallet. Nu är jag såklart mycket starkare än när jag var helt otränad. Men långt ifrån toppform som jag hade när jag tränade som mest innan lillan föddes. Nä nog fasen ska jag få detta att fungera.
Denna är tagen efter pump cirkeltränings passet igår. Jag var helt utslut, syns det ;) En ny snygg mössa fick jag mig också!
 
 
Avslutar men några till på tjejerna.
 

Höst och massa bilder

Hösten är den vackraste årstiden. Överlägset. Jag tycker om hösten. Jag gillar att det blir mörkare på kvällarna. Att graderna sjunker och att naturen skiftar färg. I år har hösten verkligen väckt min kreativa ådra. Mest inom foto. Men jag har också målat och ritat mer än vanligt. Vilket är jättekul.
 
Hösten för även med sig sjukdomar. Den tråkiga sidan. Lillan kom hem med feber en torsdag. Hon frisknade till rätt fort men smittade såklart ner lillasyster. Som alltid får allt 10 gånger värre. Denna gång klarade hon sig förhållandevis bra och var inte sjuk så hemskt länge. Däremot fick älskling ta över facklan. Med mig hemma på föräldrapeng ville han inte sjukanmäla sig. Vilket han egentligen skulle behövt för att återhämta sig ordentligt. Det resulterade i en ond hals och elak hosta flera veckor. Nu äntligen har det verkat släppa. Själv har jag haft lite halsont och tror jag kan haft en väldigt mild variant av höstblåsor då jag fick blåsliknande munsår i samband med halsont. Trodde först det var ett vanligt munsår (dom brukar kunna dyka upp om jag har förkylning i kroppen). Men när det kom en exakt likadan blåsa bara dagen efter första läkt blev jag tveksam. Såhär skriver 1177 om höstblåsor hos vuxna:
 
"Vuxna brukar bara få ont i halsen och enstaka blåsor."
 
Hemmaträningen fick vila den veckan. Första gången sedan jag började träna som jag inte tränat på en hel vecka. Det kändes surt. Nu har jag och syrran förvisso pratat ihop oss och planen är att börja träna på Träna istället. Jag kommer inte ge upp Olgas bok helt. För den fungerar helt klart! Jag är väldigt nöjd med hur min kropp förändrats och det är helt och hållet hennes förtjänst hittills. Men jag har tröttnat på hemmapulandet. Jag har svårt att hålla motivationen och det börjar bli bökigare att hitta rätt tillfällen att träna desto större och rörligare lillasyster blir. Träna har dessutom ett autogirokort som är bindningsfritt. Vilket är super. För då kan jag testa mig fram. Märker jag att jag inte har tid och inte nyttjar det som jag vill. Så kan jag enkelt säga upp det. Nu har jag förstås tänkt ta mig den tiden jag behöver till träning. Så det ska banne mig fungera.
 
En av sjukdagarna slängde jag upp ett lakan på torkställningen och satte brudarna på en fäll nedanför. Förra gången jag roade mig med detta var lillasyster betydligt mindre och inte alls lika rörlig. Tror faktiskt hon inte tog sig någonstans alls då. Så det var en ordentlig utmaning. Tur jag tar så många bilder att mindre än hälften hade varit nog. För då blir det minsann alltid några som blir bra.
 
 
Avslutar med en hel drös bilder från denna månad. 
 
 

Träning

Efter denna graviditet så kände jag att jag behövde få ordning på kroppen igen. Före lillasyster hade jag det som ursäkt för att slippa träna. Att vi ändå skulle försöka oss på ett syskon i hyfsad närtid. Det kändes då onödigt att trimma till kroppen bara för att förstöra allt med en ny graviditet. Ganska dumt tänkt. Men det räckte för att hålla mig kvar i soffan.
 
Det här gången har jag inte den ursäkten. Med en rygg och rumpa som knappt fungerade längre blev jag nästan tvungen att göra något åt saken. Starthjälpen fick bli mamma bootcamp. Det liknade inget jag hade förväntat eller föreställt mig. Jag hade tänkt mig en mjukstart med andra otränade mammor. Som jag nämnt innan förstår jag nu varför det kallas för bootcamp. För det var allt annat än en mjukstart. Jag har inte tänkt gå in särskilt mycket mer på det eftersom jag redan gjort det i tidigare inlägg.
 
 
När bootcampet var slut kunde jag ju inte sluta. Det funkar ju inte riktigt så med träning. För att försöka få en bra träning som fungerade med min vardag blev Olgas bok "träning för nyblivna mammor" nästa steg. Den är både bra och dålig. Jag följer förvisso inte till punkt och pricka. Dels för att jag inte strävar efter att se ut som någon som tävlar i fitness och dels för att mitt mål aldrig har varit att gå ner i vikt. Jag vill ommöblera kroppen lite bara. Och lite mage och höfter har jag gärna kvar eftersom jag inte har så mycket andra former.
Jag har alltid haft en väldigt tacksam kropp att träna. Jag har lätt att bygga lite muskler och det går ganska fort. Särskilt när jag var så otränad som jag var.
Problemet med boken för mig är att jag antagligen gör något fel. För så mycket skador som jag har nu har jag nog aldrig haft under träning tidigare. Först började det i benhinnorna, sen kom det upp till knäna och handleden. Där bör tilläggas att det är gamla problem som jag är medveten om. Och försöker förebygga under träning. Ändå frustrerande. Men eftersom jag är envisare än envisast har jag trots detta snittat minst två styrkepass oftast tre i veckan.
Senaste månaden har svanken värkt och likaså en axel. Varför jag tycker detta är ett problem är för att jag vet inte vad jag gör för fel. Svank och axlar har alltid fungerat bra förut. Vilket stör mig. Jag har ingen att fråga varför jag får ont och hur jag ska göra för att det inte ska bli så igen. Helst skulle jag vilja skita i boken och istället köpa ett gymkort. Men först måste jag nog börja jobba igen. Då borde jag märka rätt fort om det finns någon ork till träning på bortaplan.För när man tränar hemma finns det faktiskt ingen ursäkt bra nog att komma undan.
 
Jag har tänkt dela med mig av resultat. Mest som boost för egen del och pepp att fortsätta.Nu har jag bara bilder att visa eftersom jag inte tagit ett enda mått.Mitt mål med träningen har aldrig handlat om varken mått eller vikt. Utan styrka och självkänsla..Jag tycker att det hänt ganska mycket på 4 månader. Även om det inte syns jättemycket. Jag känner mig starkare, piggare och gladare. 
 
.

Sommarlov

Det här inlägget började jag skriva på för drygt en vecka sedan. Jag skulle bara redigera lite bilder sen hade jag tänkt publicera. Lite blev väldigt många och bara tog flera timmar längre än jag först tänkt. För kameran har hängt med både hit och dit i sommar och jag har inte redigerat en bild sedan i våras. Mest har jag förstås på mobilen. Men dom bilderna blir ju sällan särskilt bra. Så därför ville jag ha merpart av systembilder, men hade väldigt svårt att bestämma mig. Så därför blev det många.Men bättre det än inga alls.
 
Det känns lite som att sommaren är över nu när älskling börjat jobba igen. Kanske lite mer för honom än för mig.
 
Det har varit olidligt varmt här hemma. En sån här supersommar känns det som man inte kommer uppleva igen. Vem behöver åka utomlands när utlandsvärmen kommit hit. Runt 30 grader eller mer i 1, 5 månad. Vi har aldrig varit så mycket på stranden som i år. Det med dom sämsta förutsättningarna eftersom lillasyster sällan sitter kvar på samma ställe någon längre tid. Som lite skydd investerade vi i ett uv-tält från Childrens house. Den var till mer hjälp än jag först trodde. Det gick att roa henne till viss del när hon satt där. Men ju fler gånger vi var på stranden (Norrmjöle havsbad) desto modigare blev också hon. Och mindre tid spenderades i tältet. Även badandet blev roligare och roligare. Från att inte alls vilja till att krypa rakt ut vågorna utan några som helst hämningar. Riktigt kul att se. Blir nog några badhusbesök i vinter för att bibehålla vattenintresset.
Det gäller även för lillan som alltid älskat att bada. Hon vill inte gå ut allt för djupt vilket jag tycker är skönt. Utan låg helst i krypläge och "simmade". Hon vågade faktiskt doppa huvudet i vattnet när vi var på Hörnefors tempererade bad. Lite mer vatten övningar för att hon ska känna sig trygg, sen ska jag börja leta lämplig simskola.
 
 
 
Annat än bad har vi myst i mammas stuga två svängar. Där lärde sig lillasyster krypa upp och ner för en mindre trapp.
 
 
Det är faktiskt helt otroligt hur lillasyster utvecklas hela tiden. Känns som jag missar hälften. Hon övar finmotoriken. Hon kryper för fullt och väldigt fort går det. Hon har börjat öva balans när hon står vid soffan. Då släpper hon händerna och testar hur länge hon kan stå utan att hålla i sig. Som längst har hon fixat över 5 sekunder. Härom veckan lyckades hon klättra upp i soffan utan hjälp. Hon kan säga mamma. Fast bara när hon är ledsen. Hon skriker så man tror öronen ska lossna om hon inte har något i matväg i munnen när hon sitter i köket eller misslyckad med något när hon är trött. Det är alltså inte en lugn stund här hemma om hon inte sover. Vilket både är jättekul och vansinnigt energi dränerande. Hon kommer bli en väldigt bestämd ung dam och brås nog väldigt mycket på både mamma och pappa som små. Buse är det namn hon går under som mest här hemma.
 
Avslutningsvis lite mer bilder. 
 
 

Blond

Det här med hemmablonderingar har jag pysslat rätt mycket med i mina yngre dagar. Jag började bleka mitt hår när jag gick i 8:an, då bara slingor. Men fortsatte hämningslöst rätt många år i följd. Håret var nog alla andra färger med stundvis men landade oftast i det blonda träsket igen. Att bleka håret med den frisyr jag har nu har mer eller mindre varit tanken hela tiden. Delvis för att frisyren skulle bli lättare att fixa eftersom mitt hår är så tunt och fint naturligt att det lätt faller ihop trots envisa försök att få upp det. Jag kan tömma en flaska hårspray i håret och det faller ändå ihop efter en timme.
Att göra det hos frisör kändes extremt dyrt. Vi är som nämnt inte rikast i stan när jag är mammaledig och därför har det helt valts bort. Sen går jag ju även till den dyraste frisören i stan vilket också påverkat till viss del. 
Så när älskling till slut lotsade mig till hårfärgshyllan på maxi gjorde jag slag i sak och köpte en blekning. Tanken var askblont och gick man på färgkartan på baksidan skulle mitt hår kunna bli just det.
Blekningen åkte i samma kväll och jag spänd på resultatet satt nästan och studsade i soffan i väntan att få tvätta ur. Dock väldigt kortvarig lycka eftersom resultatet blev helt annat än bilden på förpackningen visade. Det blev en extrem påminnelse av forna fjortisblekningar. Resultat, pippigult och orange. Så fruktansvärt fult (jag är vanligtvis inte så petig med hårfärg och frisyr i allmänhet) att jag i panik bokade färgningstid hos frisör samma dag. Jag skulle på stan med en kompis och som jag såg ut på huvudet ville jag inte visa mig utanför dörren. Sagt och gjort fick jag mig en tid på attityd. Den salongen som ligger närmast mimerskolan, enbart för att jag inte skulle behöva visa mig med mitt fula, fula hår mer än nödvändigt.
Frisören började med att förbereda mig på att det förmodligen inte skulle bli som jag hade tänkt. Eftersom jag i min enfald försökt få samma resultat hemma. Vilket sällan blir särskilt bra. Hon avrådde i stort all blekning hemma. Just för att det är vansinnigt svårt att få det resultat man söker. Jag är beredd att hålla med till fullo efter den katastrof till hårfärg jag hade.
Så hon la i en ny blekning. Med den gamla gjord så nyligt tog hårbotten mest stryk. Det sved så vansinnigt. Tills hon satte på värmen. Då brände det så jag fasen trodde håret skulle lossna. 
Jag ville ha det askblont med en lila ton. (Eftersom min frisör jag klipper mig hos tyckte att det skulle vara en snygg färg på mig). Så när hon äntligen skulle tvätta ur blekningen jublade jag inombords. Tills hon snabbt handdukstorkat håret och började smeta i nyanseringen (som hon kallade den lila toningen/färgen som också skulle i). Då började det svida dubbelt så mycket. I sisådär 20 minuter till.
Urtvättat, stylat kunde jag fasen inte blivit nöjdare. Jag är vansinnigt tacksam att hon fick till håret. Nyanseringen skulle jag vilja lägga i igen då den tvättades ur väldigt fort. Vilket frisören också sa.
Jag trivs verkligen jättebra i färgen. Men har insett att den kommer bli väldigt dyr att underhålla då jag redan nu börjat få lite lite utväxt. Så en gång till ska jag unna mig. Bleka utväxten och klippa till frisyren. Sen får det bli en mer lätthanterlig färg. Typ rött eller så. Som jag kan mixtra med hemma istället. 
 
 
Lillasyster utvecklas för varje dag nästan. Hon har nu fått sin första tand. Det var några dagar sedan. Den andra ser ut att vara väl på väg. Hon är dessutom grinigare än vanligt så skulle inte förvåna mig om den spricker igenom när som helst också. Krälat har hon gjort ganska länge. Nu har hon även börjat krypa lite. Oftast på mattan. Antagligen för att hon får bäst fäste där. Det är dessutom lättare att ta sig över alla leksaker som oftast ligger utspridda över hela mattan. Hon har kommit på hur hon sätter sig upp från både kryp och kräl. Hon reser sig mot det mesta. I sängen, mot lägre bord, soffan, pallar och stolar. Med andra ord är det knappt någon lugn stund när hon är vaken. All tid har verkligen sin charm. Men jag är lite extra tacksam att älskling har semester nu och kan avlasta mig lite ibland. Det skulle inte förvåna mig det minsta om hon börjar gå om en månad eller så....
Jag slutade dessutom amma för ungefär en vecka sedan (vilket var lika bra eftersom tanden kikade fram bara några dagar efter). Det har varit en process för mig att sluta. Mest för att lillasyster mycket väl kan vara vårat andra och sista barn. Liten blir stor. Min lilla söta bebis är inte så liten längre. Det är en bearbetning som är lite svår att förklara. Visst tycker jag det är skönt att hon blir större. Men samtidigt är hon ju min lilla bebis. Och på något sätt kommer hon alltid att vara det.
 
Idag var vi och hälsade på en av mammorna från lillans mammagrupp. Det känns viktigt att göra egna saker med lillan nu när lillasyster tar extremt mycket uppmärksamhet. Så hon inte känner sig bortglömd eller bortprioriterad. För det vill vi verkligen inte. Hon har varit världens bästa storasyster och inte en enda gång har jag upplevt henne som svartsjuk. Jag är verkligen jättestolt över henne.
En av dom andra mammorna var också där. Jag har inte tyckt att lillan varit särskilt blyg innan. Men idag tog det jättelång tid för henne att våga leka med dom andra barnen. Jag vet inte om det kommer från dagis. Att hon där försökt leka med andra barn och inte fått vara med. För även på lekplatsen har hon jättesvårt att gå fram till andra barn som leker i grupp. Eller så är det en utvecklingsfas. Det lossnade efter dryga timmen. Jag tycker det är svårt att avgöra hur mycket jag som förälder borde lägga mig i. Och försöka hjälpa till. När vi sedan åkte därifrån sa hon att det hade varit jätteroligt att vara där och leka. Så hon kan ju inte upplevt den första timmen som väldigt jobbig. Antar att det blir ännu svårare ju äldre barnen blir.
 
 
Jag håller hyfsat schema på hemmaträningen fortfarande. Största problemet med det, är mina knän. Det är rätt ansträngande benövningar i dom program jag kör nu och mina knän tar mycket stryk. Jag har problem med ena knät sedan innan. Eller sedan jag tränade sist. Är ju ca 4 år sedan. Så jag vet att jag måste vara försiktig med mina knän. Jag har funderat om det kan bero på att jag tränar barfota. Att det kanske är bra att träna med skor för att få bättre stöd och fjädring. Tror jag ska testa det nästa gång för att se om det gör någon skillnad. Annars måste jag nog gå vidare till ett kapitel med mindre eller skonsammare benövningar. Alternativt lägga om några av benövningarna jag kör nu till mer skonsamma för knäna. Jag tar tacksamt emot tips om någon har.

Kallt och massor med bilder

Jag tror ingen kunnat låta bli att klaga på detta väder. Verkligen inte jag. Så vansinnigt tråkigt. Kallt framför allt. Jag hade faktiskt kunnat ta regnet och blåsten om det iaf var 20 plus i luften. Men som det är nu känns det mer som höst än sommar. Och det ska det fasen inte göra mitt i sommaren!
 
Midsommar firade vi i mammas stuga. Det har blivit lite av en tradition då det är 4:e året i rad vi firar där. Mysigt. Men kallt och blött i år. Det regnade till och från nästan ända fram till middagstid. Med några solglimtar mellan skurarna. Barnen var lika glada för det. För finns det något roligare än vatten egentligen? Jag var inte lika road över det då vi helt glömt bort ombyte till lillan i stressen innan vi for. Jag är rätt duktig på att tokstresspacka just innan vi ska åka trots 3 dagars planering och trots att jag vetat hela morgonen exakt vilken tid vi ska fara. Vilket oftast resulterar i att jag glömmer det viktigaste eller hälften av allt vi ska ha med oss. Jag har börjat vänja mig vid det men fortfarande lika irriterande när jag glömmer något. Förutom vädret och kylan tyckte jag dagen var riktigt bra. God mat och trevligt sällskap är ju som aldrig fel. Inte stugmys heller. Kameran fick jag med mig. Och det stora objektivet. Fota gjorde jag i mängder. Tänkte bjuda på ett axplock.
 
 
I sommar har vi inga planerade resor. Mest för att ekonomin inte tillåter. Därför har vi tänkt oss en stugsommar. Till viss del i varje fall. Det är faktiskt riktigt skönt att fly stan ibland. Så nu får det faktiskt bli varmare. Så man inte behöver klä sig till tänderna för att kunna vistas utomhus. 
 
Lillasyster började kräla på sin 8 månaders dag. Så där var liksom vilan över. Inte för att det var så mycket vila innan men då behövde jag iaf bara hålla koll på den ena dotterns aktiviteter. Nu får jag jaga lillasyster överallt. Och hon är på allt. Toan, köket, vårat sovrum, lillans rum, skohyllan, kontakter, gardiner. Hon har förfinat sin krälstil. Så när hon nu sätter fart går det minst lika fort som en krypande bebis. Fördelen är att hon tar sig dit hon vill helt på egen hand och därför är mer nöjd. Nackdelen är att jag måste springa efter henne mest hela tiden. Eftersom det inte alls är lika roligt att sitta på vardagsrums mattan och leka med hennes trötta och tråkiga leksaker. När det finns så otroligt mycket roligare saker överallt där hon inte får vara. Så just nu sitter jag och håller tummar och tår och hoppas att hon iaf väntar med att börja gå till efter 1:års dagen. Då älskling tar över stafettpinnen.
 
Bootcampet är slut. Jag tyckte det var riktigt bra. Det var inte alls vad jag tänkt mig. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag hade tänkt mig heller. Men det var inte så iaf. Det var väldigt mycket jobbigare. Jag förstår nu varför det kallas just bootcamp. Det är absolut inget man ska ge sig på ifall man inte är hundra procent motiverad. Det är för tungt för tveksamheter. Bara bita och köra. Jag var på varje pass och körde alla hemmapass vi fick hemskickat. Så två pass i veckan och någon pw här och där för att fylla ut. 9  pass med ledare och 3 hemmapass. Jag känner mig starkare och piggare. Jag har fått motivationen att fortsätta hemma. Även om jag mycket hellre tränar på gym tillåter inte ekonomin det heller just nu. Sen anser jag mig inte riktigt ha tid heller. Dessutom är det svårt att få någon ordning på det när älskling jobbar skift och jag därför blir låst hemma varannan vecka. Kosten ändrade jag inte mycket. Jag har försökt äta mycket mer grönsaker och frukt än innan. Laga mer och köpa mindre halvfabrikat. Äta nyttigare och mer fisk och kyckling. Det har gått ganska bra tycker jag även om recepten inte alltid varit så omväxlande. Jag äter lika mycket som innan och har inte dragit ner på några kolhydrater. Målet för mig med träningen är inte att gå ner i vikt. Det har det aldrig varit. Jag vill bara bli starkare. Skulle inte göra mig något alls om jag gick upp något kilo. Jag vill fasta till mig och bli starkare. Kroppsligt har jag inte märkt jättestor skillnad. Förutom att rutorna på magen börjat titta fram igen när jag spänner den. Dom är väldigt välkomna. Vilket ger mer motivation. Före bild har jag faktiskt tagit. Före jag började med bootcampet. Nu har jag nämligen fortsatt med Olgas bok (träning för nyblivna mammor). Jag hoppade direkt på kapitel 2. Skulle kanske tom orkat 3:an direkt. Men kortar ner 2:an lite istället om jag känner att det blir för lätt. Jag har som plan att genomföra boken och se hur det fungerar. Hur jag ser ut och känner mig, om jag har motivationen och drivet.
 
Jag har blivit rätt inspirerad av top model fotograferingar. Jag har en idé på vad och hur jag vill fota. Jag vill göra det snart medan det fortfarande blommar. Det här är en av idéerna som jag snabbt testade på midsommar. Den ska göras om med mycket snyggare bakgrund. Tyckte den blev rätt läcker trots stöket bakom.
 
 
Till sist tänkte jag bjuda på några somriga.
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0