Livet med 3 barn under 5 år är utmanande, prövande och tålamodskrävande. Men även roligt, mysigt och kärleksfullt. Ganska motsägelsefullt. 

 

Den som sagt att hoppet mellan 2 - 3 barn inte är lika stort som 1 - 2 har inte träffat mina barn! Trots döttrar. Eftersom dom tydligen ska vara lugnare. Den som sa det har inte träffat lillasyster. Emil i Lönneberga på amfetamin typ. Underbar dotter med stark vilja och 1000 myror i brallan. Fortfarande ska allt smakas på och klättra och springa är det roligaste som finns, gärna i kombination. Självklart måste hon få ta plats och vara bullrig. Det är enligt mig (som också var ett bullrigt barn) en bra egenskap. Men med mini som har besvärlig mage och extremt stort behov av närhet blir det smått besvärligt.

Älskling har fortfarande semester. Denna vecka ut. Sen ska jag klara detta på egen hand. Nervös är bara förnamnet. Att bara ta sig ut genom dörren ensam med alla barn kommer ta dryga 3 timmar. Och ut måste vi för att lillan och lillasyster ska få dränera lite energi. För att undvika lite konflikter. Den berömda syskonkärleken. Allt fungerar bättre ute. 

 

 

Ingen avundsjuka mot mini från någon av flickorna. Båda vill klappa, pussa och krama. Vilket känns skönt. 

 

Mini är supergullig och snäll. När magen inte krånglar. Av alla 3 har hon den absolut bökigaste magen. Hon får minifom och jag har tom bytt till vattenbaserade d-droppar för att jag läst någonstans att det kan underlätta. Ändå knorrar hon. Hon är inte otröstlig. Men bitvis spänd och grinig. Så jag försöker tänka lite på vad jag äter för att försöka underlätta lite för henne. Vi har i förebyggande syfte beställt en babygunga som jag hoppas kan underlätta vardagen inne framöver. Särskilt när jag är själv med barnaskaran.