Vi har så smått börjat komma in i någon typ av vardag nu. Även om det är lillasyster som styr i stort sett allt. Hon är väldigt snäll men har lite bråkig mage och vill gärna ha närhet hela tiden. Det är ju en invänjning med två barn. Särskilt när ett är så otroligt beroende av en. Som tur är verkar lillan ta det hela med ro. Och verkar förstå att lillasyster behöver mycket av mammas tid just nu. Sen låter jag det vara osagt hur det hela spelar ut nu när lillan bara får vara 15 timmar på dagis from idag. Än är hon väldigt intresserad av lillasyster och vill gärna hjälpa till. Vilket är på gott och ont. Vissa saker går ju bättre än andra. Jag är hur som helst väldigt överraskad då jag trodde det skulle bli mycket mer svartsjuka och bråk. Men som sagt, än har det "bara" gått en månad. Väldigt snabbt har den gått dessutom. Jag tycker redan lillasyster ser mycket större ut. Det är hon ju också men jag vill ju att tiden ska gå jättelångsamt nu. Så vi bara kan mysa av minsting tiden. Det känns som det inte riktigt kommer bli så.

 

Igår smet vi hem till barnens mormor. Eftersom hon var ledig. Älskling jobbar eftermiddag denna vecka så vi är själva på kvällarna. Vi passade på att äta middag där och lillan fick leka av sig på lite roligare lekplatser än hemma. Även om vädret vänt till betydligt sämre på eftermiddagen då vi väl fick oss dit. Det blir ju på ett annat sätt nu när lillan behöver stimulans på dagarna och inte bara kan ligga hemma i soffan och mysa dag ut och dag in.

 

Lillan har dessutom varit sjuk, hon fick feber i torsdags och den höll i sig till lördag. Efter det har hon varit lite snorig och hes. Och väldigt understimulerad efter flera dagar inne. Jag har nojat som sjutton över att lillasyster också skulle bli sjuk och for i panik till ICA i torsdagskväll 10 minuter innan dom stängde för att köpa alvedon till henne. Än så länge verkar det vara lugnt och jag håller alla tummar och tår att hon har tillräckligt bra skydd via amningen.

 

Nu när jag ammar äter jag mycket mer än vanligt. Jag hoppas det går till sig sen när jag slutar amma annars vet jag inte var detta slutar. Det verkar som jag behöver det också. För jag går ner i vikt. Inte mycket men ändå. 4 kg kvar till startvikt nu. Då rör jag mig inte så väldigt mycket heller. Denna vecka tar älskling bajsrundan med divan så då blir det bara promenaden för att hämta lillan på dagis och den är inte lång. Jag gissar att det är så det ska vara med amningen men måste hålla lite koll så jag inte går ner för mycket.

 

Jag har anmält mig till ett mamma boot camp till våren. Det ska bli jättespännande. Förhoppningsvis får det igång träningssuget ordentligt. Det är anpassad träning för oss som nyss fått barn och barnen är välkomna, även storasyskon vilket känns väldigt praktiskt. Om någon fler är sugen så anmäler man sig här: http://lindblomma.nu/

 

Jag har inte haft tid eller ork att installera ps än heller så därför får ni hålla till godo med lite mobilbilder istället.

 

Ibland blir jag vansinnig på den här förbannade bloggen. Jag har nu suttit halva kvällen och skrivit ett långt inlägg och så fick datorn slut ström och nu är allt borta!!!! Bara att börja om igen då...

 

Jag vill börja från början och kan redan nu varna för ett långt inlägg.

 

Min graviditet har varit väldigt besvärlig rakt igenom. Dom första 16 veckorna mådde jag väldigt illa. Så illa att jag inte ens kunde laga mat. Jag gick omvägar runt parfymerade människor och kräktes flera gånger.

 

Vecka 20 började foglossningarna komma smygandes. Det i kombination med vad min kropp ansåg som överansträngning resulterade i sammandragningar. Och det blev bara värre och värre ju längre jag kom i graviditeten. På detta hade jag problem med ligamenten (det skulle ju släppa runt vecka 20 men det gjorde det såklart inte) och sura uppstötningar och halsbränna från helvetet.

 

Magen växte så det knakade. Jag ska väll förvisso vara tacksam att det mest var magen som växte men samtidigt var den ju vansinnigt i vägen väldigt tidigt vilket försvårade det mesta. Min plan var att jobba tills det var 2 veckor kvar till bf. Detta för att jag inte ville vara på jobbet om det skulle sätta ingång tidigare. Vilket var min förhoppning ungefär hela graviditeten.

 

Runt vecka 30 vaggade jag fram. Nu hade jag även fått problem med kramper och ångesten över förlossningen började komma.

 

Under sommaren hade jag vänner som fick barn. Det triggade igång ångesten ordentligt. Mycket för att jag hade så lång tid kvar. Eller egentligen mest för att jag hade förlossningen kvar. Att dom fått den bortgjord. Att föda barn är absolut inte roligt på något sätt och jag ville bara få det överstökat. Vetskapen att jag hade flera månader kvar kändes just då väldigt tröstlöst.

 

Det blev bättre men den ville inte släppa taget helt och ju närmare bf jag kom desto mer gjorde den sig påmind.

Jag kunde ju givetvis inte jobba tills det var två veckor kvar. Utan sjukskrev mig när det var en månad kvar. Jag var då så dålig att jag knappt kunde gå. Ångesten gnagde och gnagde och frustration över att jag var så vansinnigt orkeslös men samtidigt rastlös.

Tiden kröp fram. Vilket också blev frustrerande. Jag försökte sova så mycket som möjligt. Eftersom det blev dåligt med det på nätterna. Mest för att få dagarna att gå. Varje dag närmare bf kändes som en vinst. Samtidigt som jag hoppades att bebisen skulle komma lite tidigare.

 

När det var två veckor kvar packade jag bb väskan. Detta efter jag fått en mindre blödning som vi åkte in för att kolla upp. Med förhoppning att det kanske ändå kunde bli lite tidigare.

Även om jag hoppades att sparven skulle komma tidigare var jag samtidigt realist. Lillan gick jag över med så chansen att jag skulle gå över även med denna var ganska stor. Någonstans hade jag satt sista september som slutdatum (jag var beräknad 25:e). Troligtvis för att det kändes viktigt att dom skulle få fylla år olika månader även om det ändå skulle vara väldigt nära. Antagligen var det också därför det inte var lika jobbigt att gå över denna gång som förra. Och då ska gudarna veta att jag var så vansinnigt less på slutet. All sveda och värk. All orkeslöshet blandad med rastlöshet. Alla humörsvängningar. Alla förväntningar och farhågor över förlossningen. För det hade jag inte fått ordning på ens när vi åkte in. Hur jag ville att denna förlossning skulle gå till. Jag räknade med att det skulle gå fort och tänkte därför försöka med bara lustgas som bedövning även denna gång. Förra gången löste jag ju allt med att ta reda på så lite som möjligt innan så jag inte visste vad jag gett mig in på. Denna gång fungerade ju inte det av uppenbara skäl vilket gjorde allt mycket värre.

 

Så när slemproppen äntligen lossnade 4 dagar över tiden kände jag sån lättnad. Tills jag googlade slempropp. Det var ju inte alls en tydlig indikation på att det skulle sätta igång. Nädå den kunde återskapas och lossna flera gånger. Det kunde dröja upp till 3 veckor innan allt satte igång när den lossnat. Tröstlöst och smått deprimerad tog jag ändå lite bilder på magen. Om det skulle sätta igång. Och det gjorde det faktiskt. Dagen efter vid 9 började värkarna. Älskling jobbade eftermiddag vilket passade perfekt. Lillan var på dagis och divan hos sitt extrahem (eftersom jag inte orkade rasta henne). Så det enda som behövde göras innan vi åkte in var att se till att någon hämtade lillan på dagis och höll henne sällskap under kvällen och natten. Och kolla med divans extrafamilj om hon kunde stanna några veckor längre.

 

Vi åt lunch sen började vi packa ihop allt och jag rinde förlossningen. Väl där, då var klockan runt 14, blev vi placerade i ett undersökningsrum. Där gjordes en CTG mätning på magen i drygt en halvtimme. Antagligen för att kolla hur tätt jag hade mellan värkarna. Och hur bebisen mådde såklart. Jag hade då mellan 10 - 15 minuter mellan värkarna och dom gjorde ganska ont. Vid det laget var jag öppen 5-7 cm. Var tydligen väldigt svårt att känna eftersom jag var omföderska. Så bm föreslog att vi skulle gå till restaurangen och ta en fika. Eftersom jag gjort det väldigt tydligt att jag inte tänkte åka tillbaka hem. Sagt och gjort tog vi en promenad dit. Vilket resulterade i mycket tätare värkar. Inte allt för trevliga förutsättningar så det blev en väldigt snabb fika. Tillbaka i undersökningsrummet föreslog bm att jag skulle ta ett bad eftersom värmen kanske kunde sätta igång lite kraftigare värkar. Lillasyster låg väldigt högt och rörligt vilket dom hoppades att lite kraftigare värkar kunde råda bot på. Jag blev till och med erbjuden en tarmsköljning. Det gjorde man på alla förr i tiden, inte så vanligt nu. En av dom äldre bm hade föreslagit detta till min bm eftersom det också kunde sätta igång allt. Jag avböjde vänligt men bestämt.

 

Eftersom värkarna började göra väldigt ont tänkte jag att värme kanske kunde lindra lite. Så ett bad lät faktiskt rätt lockande. Väl i badet kände jag mig mest som en strandad flodhäst, med magen högt över vattenytan. Det tog inte lång tid förrän värkarna började komma mycket tätare. När dom började närma sig 3 minuters mellanrum började jag få lite småpanik. Det kändes inte alls rätt att föda i badet så vi ringde efter bm. Klockan var då runt 17 och äntligen blev vi placerade i ett förlossningsrum med lustgas! Jag födde ju lillan med bara lustgas. Detta eftersom inget annat hanns med och denna förlossning skulle ju gå fortare.

Lillasyster låg fortfarande högt och rörligt. För högt för att dom skulle våga ta hål på hinnan.

 

Vid 19 tiden (då skulle hon ju redan vara född enligt mina beräkningar) hade jag rejält ont. Väldigt täta värkar och knappt någon vila mellan. Det kom en värk som inte riktigt han släppa helt innan nästa kom. Jag hade då ungefär 2 minuter mellan värkarna och ibland kom småvärkar mellan dom stora också. Det var på den nivån att jag ville skrika när toppen på värkarna kom. Vilket jag också gjorde till viss del. Men in i lustgasmasken som jag mer eller mindre krampaktigt höll i. Då föreslog bm att jag skulle ställa mig på knä ett tag. Så tyngdlagen kanske kunde hjälpa mig på traven eftersom lillasyster fortfarande låg högt och rörligt. Jag krånglade mig upp på knä och hängde över sängen. Vilket faktiskt lindrade lite eftersom jag då kunde trycka magen mot sängen när värkarna kom och det kändes lite lite bättre. Lustgasen gjorde då ingen nytta alls. Vid det här laget hade jag börjat få krystvärkar, men inte ville lillasyster fixeras för det. Tydligen spelar inte smärtan på värken någon roll över hur kraftig värken är.

Samtidigt försökte älskling mata mig med nyponsoppa via sugrör eftersom jag börjat bli rätt hungrig.

 

Vid 21 kom en äldre bm in och presenterade sig som kvällens bm. Hon började väldigt tidigt prata om dropp. För uppenbarligen var inte mina värkar kraftiga nog. Då hade jag så vansinnigt ont och hade inte fått vila mellan värkarna på någon timme så jag var inte helt med på vad hon sa. Men så fort hon nämnde dropp sa jag att jag i så fall ville ha mer smärtlindring. Detta eftersom jag hört att dropp ska göra värkarna ännu elakare.

Snabbt kallades en narkosläkare till rummet som satte en spinal bedövning i ryggen på mig. Samtidigt sattes dropp in. Tanken var då att jag skulle bli helt bedövad i 1,5 timme så jag skulle få vila och droppen skulle få jobba så allt tillslut kunde sätta igång. Klockan var nog närmare 22 då. Men bedövningen tog inte som den skulle. Viss lindring fick jag och jag var överlycklig över det. Jag fick vila mellan värkarna och den hade tagit udden av värkarna vilket gjorde dom hanterbara med lustgas. Jag ville inte längre skrika av smärta. Vilket för mig kändes som en vinst.

Däremot förbryllade det både bm och narkosläkaren och dom började prata om att eventuellt ta om den. Efter lite dividerande kom narkosläkaren in med en äldre man - också narkosläkare som föreslog epidural. Jag trodde att den inte gick att få om det gått för långt. Att den tog för lång tid för att ge effekt. Men tydligen skulle det bara ta 10 minuter till full verkan. När han satte slangen kände jag inget, gissningsvis eftersom jag redan var rätt bedövad av spinalen. Epiduralen lindrade värkarna ännu mer när den väl satte igång.

Tillslut gick vattnet av sig självt. Självklart när bm var ute på rond. Vi var 4 stycken som delade på 3 bm. Hon kom snabbt tillbaka och hämtade in en sköterska.

Jag kände knappt värkarna längre och bm höjde överdelen av sängen för att jag skulle få bättre position. Hon knölade kuddar bakom min rygg och bad älskling lägga en arm bakom och hålla mot. Sen tog hon bort lustgasen och bad mig fokusera smärtan framåt istället. Problemet var bara att jag inte kände värkarna längre. Så när jag började krysta gissade jag bara att jag hade en värk. Vilket förvisso fungerade. Lillasyster kom ut på 3 krystvärkar.

Hon kom dessutom fel. Vanligtvis ska bebisen vrida på sig när den kommer ut. Lillasyster kom rakt. Smidigt och väldigt smart var detta inget jag fick veta förrän efter hon kommit ut. Bm hade under mina krystar lyckats pilla fram en arm så dom smidigt kunde hjälpa till och dra ut henne utan något drama alls. Till och med sköterskan var imponerad.

Hon föddes 23.41.

Jag förlorade nästan inget blod och behövde inte sys något.

 

Lillasyster fick jag upp på bröstet direkt efter navelsträngen var klippt. Det var något nytt för mig, lillan sprang dom iväg med så fort hon kommit ut eftersom hon inte andades. Sen kom älskling tillbaka med henne i ett knyte.

Känslorna går inte att beskriva med ord. Men på en sekund var allt värt det. All sveda och värk. All orkeslöshet och rastlöshet. All ångest. Allt. För där låg min bebis alldeles blå och perfekt. Omedelbar villkorslös kärlek.

 

Vi fick vänta i 2 timmar på fikat och en timme till efter det innan vi blev upprullade till bb. Väl där fick jag dela rum med en annan mamma så älskling fick snällt åka hem. Planen var att vi skulle åka hem dagen efter, men så blev det inte eftersom lillasyster bajsat i fostervattnet. Dom är då tvungna att stanna ett dygn av någon anledning jag inte kommer ihåg. Det sa dom redan nere på förlossningen. Senare fick jag höra att hon även visat positivt på gulsot, enligt ett test dom tagit på navelsträngen, och vi av den anledningen inte heller fått åka hem första dygnet. Eftersom dom skulle lysa henne i pannan med en apparat två gånger och dom värdena var tvungna att se bra ut för att vi skulle få åka hem. Det gjorde dom och vi skrev upp oss på läkarrond dagen efter.

Allt verkade bra tills läkaren hörde ett blåsljud på hjärtat. Inte kraftigt men tillräckligt för att han ville hålla oss kvar en dag till för att kunna lyssna igen dagen efter. Troligtvis var inte fosterkanalerna helt stängda men dom ville ta det säkra före det osäkra.

Det lämnade både mig och älskling väldigt oroliga. Vår fina flicka skulle väl ändå inte få hjärtproblem. Den natten sov jag väldigt dåligt. Dels ville hon äta väldigt mycket men oron över hjärtat var den riktiga orsaken.

Surt eftersom min rumsgranne fått åka hem under dagen och ingen ny hade kommit. Jag och lillasyster var själva hela natten. Sköterskorna försökte trösta mig med att det var rätt vanligt och troligtvis ingen fara. Men oron gnagde ändå.

 

Dagen efter skrev vi upp oss på läkarronden igen. En bm hämtade henne på morgonen och gjorde hörseltest och tog blodprov. Jag var vid det här laget vansinnigt less på att ligga ensam på bb. Älskling kom såklart och hälsade på en stund varje dag, men eftersom lillan var hemma från dagis blev det inte så långa besök.
Så medan hon tog proverna passade jag på att duscha och byta till egna kläder. För nu skulle vi banne mig åka hem.

Vi fick komma in först hos läkaren och nu var blåsljudet helt borta så vi blev utskrivna. Jag var överlycklig. Däremot visade det sig att jag inte riktigt var i ordning. På bb hade jag upplevt att jag fått huvudvärk när jag var uppe och gick och personalen misstänkte spinal huvudvärk av mildare slaget och rekommenderade mig att överdosera kaffe och cola. Koffein ska tydligen råda bot på det. Så det var just vad jag gjorde. Däremot ville inte benen riktigt vara med. Detta märke jag när jag gick till bilen. Efter en stund kändes benen domnade. Nästan som jag tappade dom. Vilket var väldigt obehagligt. Jag tänkte att det säkert också hade med ryggmärgsbedövningarna att göra och om det inte blivit bättre efter helgen skulle jag ringa tillbaka och fråga vad det kund bero på.

Det blev bättre, däremot började jag få väldigt ont på ena sidan av höften istället. Även detta väntade jag ut några dagar och det blev också bättre.

 

Nu är jag i stort sett återställd. Lite kan jag känna i blygdbenet fortfarande men det är så lite att det inte är något jag stör mig på. Det var ju där jag hade mest ont när jag hade foglossningar. Dessutom upptäckte jag till min stora glädje att jag faktiskt kommer i mina gamla byxor igen. Dom lite mindre sitter väldigt tight men jag får på mig dom. Jag har dessutom bara 5 kg kvar till startvikt vilket känns helt sjukt eftersom jag äter som en häst.

Troligtvis är det amningen jag har att tacka för allt.

Förvånad är jag då vår bvc sköterska sa att det ofta kan ta längre tid att komma tillbaka när man är omföderska. Särskilt eftersom jag hade så mycket besvär med foglossningar så länge. Så jag hade räknat med att det skulle ta längre tid denna gång än dom 3 månader det tog efter lillan kom. Detta eftersom jag inte tränat en dag sedan innan jag blev gravid med lillan. Men nu ska det bli ändring på det. Så fort jag känner att kroppen är helt i ordning ska jag börja träna så smått här hemma. Och hoppas att jag håller ambitionen uppe längre än den första månaden.

Jag tycker det är smått otroligt att kärleken till första barnet faktiskt blir starkare när det kommer ett till. Det är även smått otroligt att man kan älska ett till barn (ögonblicket det är fött) lika mycket som man älskar det första.

 

Vi har så smått börja komma in i någon typ av rutin nu. I måndags var första eftermiddagen / kvällen jag var själv med tjejerna. Med viss nervositet och lite ångest gick kvällen ändå riktigt bra. Jag har en deal med lillan. Om hon är snäll och lugn efter middagen och tittar på favoriten svampbob till läggdags så läser vi två gonattsagor. Det har fungerat varje kväll hittills. Ett vinnande koncept för alla tycker jag. Lillasyster nyammad, sovande, lillan lugn och stilla ger mig tid att ta disk, tvätt eller bara sträcka ut mig i soffan.

 

Lillasyster är jättesnäll. Hon äter och sover. Vi har faktiskt ganska fasta mattider vilket gör att det går att planera dagarna ganska bra. Med det sagt så ändras det garanterat imorgon.

 

Hon växer som hon ska även fast det känns som jag har mycket mindre mjölk denna gång. Vi var hos bvc idag och hon har gått upp till 4,3 och är nu 54 lång. Inte så konstigt att 56 bodysarna känns lite korta. Hon kan ju ha dom men jag tror att 62 sitter lite bättre.

 

Lillan fyllde 3 förra veckan. Känns inte alls som det var så länge sedan hon kom. Men det är ju just det där med tid och barn. Den har en tendens att försvinna. Så därför ska jag försöka ta vara på denna tid med båda min älsklingar så gott det bara går. Vet att det är lättare sagt än gjort (med förra mammaledigheten i färskt minne).

 

Lillan blev väldigt stor så fort vi kom hem med lillasyster också. Före lillasyster föddes var hon min lilla tjej. Efter kändes hon helt plötsligt jättestor. Hon är ju fortfarande min lilla tjej såklart men hon känns så mycket större nu. Det underlättar till viss del att hon är så stor. Eftersom hon kan hjälpa till lite och är hyfsat självgående även om hon såklart behöver hjälp med ganska mycket fortfarande. Helst hade jag sett att hon var blöjfri innan lillasyster kom. Men man kan ju inte få allt. Och jag tror inte på att försöka tvinga på det utan det kommer när det kommer. Förhoppningsvis löser dagis det hela åt oss.

 

Om någon är intresserad av en förlossningsberättelse. Skriv en kommentar så kan jag knåpa ihop en.

 

Eftersom vi ganska nyligt fått tillbaka datorn från pappa så har jag inte hunnit installera ps ännu. Därför får ni hålla till godo med färdiga oredigerade jpg bilder tills vidare. Men tänkte att det är ju bättre än inga alls.

 

Jag har av olika anledningar behövt reklamera 3 olika produkter på senaste tiden. Först ut var en Bioterm kräm jag köpt på Kicks som jag inte tålde. Jag visste faktiskt inte ens om man kunde reklamera den typen av produkter men det gick bara fint. Lite besvärligt eftersom jag inte kunde reklamera i butik utan var tvungen att ta det direkt med Bioterm. Men dom ersatte alla min utlägg och jag fick nya produkter även om det tog lite tid.

 

Det andra var en käpphäst lillan fick när hon fyllde 2. Från teddykompaniet. Även där tog jag kontakt direkt med teddkompaniet. Det enda dom krävde var bilder på hästen. Den hade tappat båda hjulen (som jag limmat fast igen) och båda pinnarna man ska hålla i när man springer runt med den. Fast lillan har ändå alltid hållt i öronen och det har fungera lika bra. Hästen är alltså helt funktionsduglig även om den saknar handtag. Utan några omsvep ersätter dom mig med varor med likvärdigt värde. Så lillasyster får sig en kaninsnutte och en kanin och katt bitring och vi får behålla hästen. Mycket bra bemötande dessutom.

 

Det tredje var en radiostyrd bil som lillan fick av morfar i 3-års present från Maxi. Den fungerade inte. Vi provade tom köpa helt nya batterier och testade med det innan jag for tillbaka med den. Jag orkade inte fråga efter kvitto utan ringde Maxi och frågade om det gick bra att reklamera utan - och det gjorde det. Väldigt enkelt och smidigt. Snabbt gick det också.

 

Annat kan man säga om Coop forum som vägrade reklamera en gryta jag fick av mamma i födelsedagspresent för några år sedan. Fast det var deras eget märke vägrade dom reklamera den utan kvitto. Vem sparar kvitto på något man vill behålla undrar då jag. Jag kommer aldrig köpa något annat än mat från Coop.