En kall januari dag kom han in i mitt liv. Med buller och bång. En väldigt busig och orädd liten kille. Han älskade varje sekund av livet. Han valde sina människor med omsorg. Accepterade inte alla. Han fick fostra två killar innan jag tillslut kom hem med hans livskamrat lilla divan. Som han tog sig an lika helhjärtat som dom andra två. Han hade sina egenheter. Men mycket finns förklaring till. En väldigt speciell vän. Han var med mig både under mina bra och dåliga perioder. Egentligen under hela mitt hittills vuxna liv. Han fick flytta och flytta och flytta igen. Så hans trygga punkt var jag. Därför var han också väldigt "mammig". Han var högljud och visade tydligt vad han kände. Första gången han fick ett epileptiskt anfall då jag var med. Tog han sats och sprang så gott han kunde och landade i mitt knä. Som för att visa mig och söka skydd. När han vid 5 år ålder blev kastrerad upptäcktes det att han hade blåsljud på hjärtat. Vilket då blev en sorg. Det visade sig att han klarade sig väldigt länge trots det. När han på äldre dar fick lära känna en liten bebis. Var han intresserad och engagerad. Aldrig har han någonsin gjort något ont mot henne. Trots hennes, vid obevakade ögonblick, inte allt för vänliga behandlingar. Vid nattsagorna brukade han lägga sig i hennes pippi tält och lyssna. En sådan fantastisk personlighet i en hund kommer jag nog aldrig möta igen. Jag är glad att just jag fick dela 12 år med just honom. Han har lämnat ett stort tomrum och saknad bakom sig och kommer alltid ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta.

 

Hemma har det blivit lugnt och tyst. Divan gör inte mycket väsen av sig. Vilket gör att tomrummet känns ännu större. Men dagarna går. Snart kommer en liten att ta all uppmärksamhet och då blir det nog lättare att gå vidare.

 

Rip älskade hund. 2001-11-22 - 2013-07-24.