Vi har fått sålt passaten. Helt otroligt. Det hade jag alrdig trott. Annonsen hade legat ute i ungefär 1,5 månad. Alla som ringt och sagt att dom tänkt komma och kika har inte gjort det (vilket inte varit särskilt många). Det har över lag varit ett väldigt svalt intresse över våran fina bil. Så jag hade ställt in mig på att vi skulle behålla den och bli tvungna att fixa motorvärmaren och spolarvätskebehållaren inför vintern och samla nya krafter till våren för att lägga ut den igen. Så säker att jag manat på älskling att åka ut till Obbola med sommardäcken. Så tänk min förvåning när ett mail tittade fram i inkorgen. Finns bilen kvar? Var det enda som stod. Jodå svarade jag och tänkte inte mer på det.
Samma kväll ringde tjejen som skickat mailet. Hon ville komma och kolla på bilen. Två timmar senare var den såld. Vad är oddsen? Att första som kommer och kollar på en bil som legat ute 1,5 månad köper den. Att vi dessutom inte gick allt för mycket back gjorde inte saken sämre. Så nu är vi en bil fattigare men på jakt efter en ny. Mig påverkar det inte allt för mycket. Men jag förstår att det är frustrerande för älskling att bara kunna ta sig dit han orkar styra barnvagnen.

Lillan har stapplande börjat ta sig fram. Hon föredrar att krypa. Nästan jämnt. Men på kvällen när hon är lite övertrött och gör allt för att inte somna så ställer hon sig upp och går lite grann. Så underbart sött. Stoltaste mamman och pappan hejar ivrigt på. Innan veckan är slut tror jag hon har hittat tekniken.

Blandat godis.