Begränsningar
Jag är van att leva med en viss del begränsningar. Detta eftersom jag gick in i väggen för rätt många år sedan och fortfarande har problem med ångest till och från. Numera rätt sällan eftersom jag ofta känner igen symptomen väldigt tidigt och redan då kan bromsa. Så slipper det gå utför helt. Eller bli något alls för den delen. Bättre blir det alltid på sommaren med värmen och framför allt ljuset.
Något jag inte alls räknat med var begränsningarna med denna graviditet. Mycket för att förra graviditeten var en dans på rosor i jämförelse med denna men också för att jag inte hade något barn förra gången. Numera känner jag mig konstant trött. Jag har ont överallt och kan knappt gå. Jag tappar andan till och från och har väldigt mycket sammandragningar redan nu. Särskilt om jag anstränger mer än jag borde och alla förbannade kramper på det. Så kära lilla söta sparv. KOM UT NU! Om jag skulle få om 3 dagar skulle den inte ens räknas som prematur.
Hur som helst är det extremt frustrerande när jag inte orkar det jag tar mig för. I lördags var det tänkt att vi skulle handla presenter till lillan, äta ute och sen gå på bio. Nu blev det förvisso några extra utsvävningar innan då jag hittat billiga måste-ha-prylar till bebisen i både Holmsund och Obbola som vi köpte och hämtade innan vi lämnade lillan med mormor. Efter väldigt långsamt vaggande genom barnens hus, konstnärsshoppen och Lekia hade jag så mycket sammandragningar att jag (om det inte varit hel hel månad kvar till bf) skulle trott att något var på g.
Vi mellanlandade hemma för att rasta divan och slå in paket. Redan då hade jag väldigt ont från midjan (som förövrigt inte existerar längre) och neråt, och fortfarande rätt elaka sammandragningar. Även om dom inte var fullt lika täta längre. Jag förvarnade älskling att det kanske kunde bli så att jag inte orkade med bion. Men eftersom jag väldigt gärna ville gå erbjöd jag att vi ändå kunde åka tillbaka till stan och äta och efter det se hur det kändes.
Väl nere på stan haltade jag vaggandes om möjligt ännu långsammare än innan.
Vi åt och satte oss på SF för att jag skulle få känna efter om jag orkade eller inte. Det hela slutade med en stor godispåse från Hemmakväll, ingen bio och extremt begränsad rörlighet resten av kvällen.
Jag tror inte det går att beskriva med ord hur vansinnigt less jag är på den här graviditeten...
Värst är nog insikten att vår söta lilla bebis säkert kommer vilja stanna kvar i magen ännu lite längre än bf.
Gravidfotografering
Jag gillar ju foto och allt som hör därtill. Även om redigeringsbiten kan bli rätt tradig bitvis. Så när vi väntade lillan bokade jag snabbt tid för gravidfotografering. Då visste jag inte riktigt vad jag var ute efter och valde första bästa fotograf med vettig prisnivå. Vilket jag idag kan ångra lite. Inte för att bilderna på något sätt blev dåliga men för att jag borde jämfört lite mer innan.
Denna gång visste jag vad jag ville ha, då var utmaningen mer att hitta någon som kunde leverera det och dessutom låg på vettig prisnivå.
Efter lite velande valde vi tillslut att kontakta Edelphoto. Eftersom jag ville fotas i bara underkläder så ville jag att han skulle jobba mycket med ljus och skuggor med fokus på magen. Några bilder bara på mig och magen, några på mig och älskling och några på hela familjen. Dom på familjen fullt påklädda såklart.
Nu har jag förvisso ganska bra självkänsla och har inga problem att visa mig i bikini / underkläder. Särskilt inte under sommartid när jag redan sprungit runt med bikini bland massvis med människor några gånger innan. Att fotografen var manlig störde inte heller. Han var väldigt trevlig och tillmötesgående. Det var absolut inga problem att boka ett datum som passade alla. Hade jag vetat att jag ännu inte samlat på mig särskilt mycket vätska hade jag väntat och fotat nu istället. Men eftersom det är omöjligt att veta så bokade jag i mitten på juli just för att jag inte ville se uppsvälld och vattenfylld ut på bilderna.
Resultatet blev bättre än förväntat och det var slutligen väldigt svårt att välja vilka bilder vi ville köpa eftersom alla blev så bra. Nya headern jag har lagt upp är en av familjebilderna. Stor eloge till Edel för att han lyckats få alla att le på samma bild. Förutom den valde vi att köpa dessa. En fick vi dessutom på köpet eftersom han ville använda den på hemsidan.
Jag kan inte mer än att rekommendera honom till alla som funderar på studiofotografering. Tyckte han var väldigt lyhörd men ändå inte rädd att själv påpeka vad han tyckte skulle bli bäst. Vi kommer absolut använda oss av honom igen. Jag är lite sugen på att boka ny tid redan under bebisens första levnadsmånad för nya familjebilder.
Ett sorgsamt farväl
För två och en halv vecka sedan förlorade vi en älskad familjemedlem. Våran egen lilla bandit. Efter väldigt snabbt insjuknande fick han slutligen somna in hos veterinären. Det är nog det svåraste beslut jag någonsin tagit. Jag trodde faktiskt att jag skulle ha hämtat mig tillräckligt för att skriva om det nu. Men känner att tårarna faller som det vore igår.
En kall januari dag kom han in i mitt liv. Med buller och bång. En väldigt busig och orädd liten kille. Han älskade varje sekund av livet. Han valde sina människor med omsorg. Accepterade inte alla. Han fick fostra två killar innan jag tillslut kom hem med hans livskamrat lilla divan. Som han tog sig an lika helhjärtat som dom andra två. Han hade sina egenheter. Men mycket finns förklaring till. En väldigt speciell vän. Han var med mig både under mina bra och dåliga perioder. Egentligen under hela mitt hittills vuxna liv. Han fick flytta och flytta och flytta igen. Så hans trygga punkt var jag. Därför var han också väldigt "mammig". Han var högljud och visade tydligt vad han kände. Första gången han fick ett epileptiskt anfall då jag var med. Tog han sats och sprang så gott han kunde och landade i mitt knä. Som för att visa mig och söka skydd. När han vid 5 år ålder blev kastrerad upptäcktes det att han hade blåsljud på hjärtat. Vilket då blev en sorg. Det visade sig att han klarade sig väldigt länge trots det. När han på äldre dar fick lära känna en liten bebis. Var han intresserad och engagerad. Aldrig har han någonsin gjort något ont mot henne. Trots hennes, vid obevakade ögonblick, inte allt för vänliga behandlingar. Vid nattsagorna brukade han lägga sig i hennes pippi tält och lyssna. En sådan fantastisk personlighet i en hund kommer jag nog aldrig möta igen. Jag är glad att just jag fick dela 12 år med just honom. Han har lämnat ett stort tomrum och saknad bakom sig och kommer alltid ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta.
Hemma har det blivit lugnt och tyst. Divan gör inte mycket väsen av sig. Vilket gör att tomrummet känns ännu större. Men dagarna går. Snart kommer en liten att ta all uppmärksamhet och då blir det nog lättare att gå vidare.
Rip älskade hund. 2001-11-22 - 2013-07-24.
