Lillan går mer än ofta runt med sin vita väska (som jag köpt för ca 20 kr i Thailand för några år sedan). Där stoppar hon allt möjligt som kan komma till nytta. Lite lego gubbar, saker från adventskalendern, lego, halsband och hårband. Ibland får grisen äran att ligga däri. Hon går med den på armen precis som jag gör med min. Det märks att hon gör mer och mer som oss. Hon pratar mer som oss med. Både jag och älskling är duktiga på att använda ordet eller efter en fråga. Det har lilla fröken bus börjat med också. Ta den... eller? Faktiskt riktigt charmigt. Kanske mindre charmigt när det är ord av lite värre slag hon tar efter. Hon blir bättre om bättre på att prata även om jag fortfarande har svårt att förstå mycket och ibland tror att hon bara sitter och gör ljud. Att det hon säger inte menar något ens för henne. Antagligen går det från en dag till en annan. Helt plötsligt börjar jag bara förstå. Vi upptäckte förra veckan att hon kan räkna till nio. Jag och hon åt frukost och från ingenstans räknade hon. Jag bad henne göra det igen (det kunde ju varit en lyckoträff) och hon räknade om. Tror tom älskling lyckats fånga det på film. Det är ju så mammahjärtat slår frivolter av stolthet. Vad vårt lilla hjärta kan!