Nu är det faktiskt inte läge kvar alls tills vi far. Egentligen borde jag lärt mig vid det här laget att tiden flyger iväg. Men det kommer ändå som en chock varenda gång. Lillan är snart 9 månader och juni försvann i ett nafs. Vad hände liksom?

Det kommer bli ett äventyr att resa så långt med en liten. Lite nervöst känns det allt. Inte för att något ska gå fel utan för att lillan ska tycka det är jätte tråkigt och grina sig igenom hela resan så vi blir tvungen att stanna en gång i halvtimmen bara för att lugna henne. Worst case scenario, eller nått. Nu handlar det "bara" om 30 mil eftersom vi ska försöka köra så långt som möjligt på kvällen / natten, när hon förhoppningsvis sover sin skönhetssömn. Det känns som att det nog är dax att börja kolla ut resväg och eventuellt hotell för övernattning på vägen rätt snart.
Innan barn kändes det rätt oviktigt och jag tog dagen som den kom. Även om jag gillar att planera och ogillar när planerna inte går riktigt som jag vill. Med barn vill jag inte tumma på mycket, eller låta slumpen avgöra. Det känns opraktiskt. Då menar jag inte att jag kommer planera veckan i punkt och pricka och vägra avvika från planen. Som det känns nu tänker jag inte planera något utan låta allt bli som det blir. Utan mer att jag vill veta vilken väg vi ska köra dit och vilket hotell vi ska övernatta på. Så vi har ett delmål på vägen. Vi har nämligen insett båda två att vi omöjligt kommer orka köra hela långa vägen på en gång. Det kommer ändå bara resultera i att hela dagen efter blir förstörd.

Igår hade jag tänkt ta en promenad till pappa efter lillan fått lunch. För att få lite hjälp med laptopen innan avfärd. Det är som nämnt innan den som följer med på semestern. Egentligen fanns inget val. Den stationära är högst olämplig resedator. Bara telefonerna känns inte riktigt heller som bra alternativ. Framför allt inte om jag vill hålla bloggen vid liv under vårat äventyr. Älskling hade lagt beslag på bilen så jag tänkte gå dit. Det tyckte inte vädergudarna. Eller det tyckte dom nog visst, men jag skulle definitivt inte komma fram torr. Lagom till jag tänkte börja gå öppnade himlen sig. Ah, jag väntar ut regnet tänkte jag kavat och la mig och läste (det åskade och jag stänger ner allt elektroniskt när det åskar). Men det slutade aldrig att regna. Så det hela slutade med att jag väntade in älskling så jag kunde ta bilen dit istället.

Min faster från dalarna hade sms:at mig några dagar innan och nämnt att dom skulle titta förbi samma dag. Hon ville gärna ses. Eftersom dom bor så långt borta och vi väldigt sällan träffas tyckte jag det lät som en bra idé och valde därför att vänta in henne med familj. Pappa skulle bjuda alla på middag och grillade för ett helt fotbollslag. Riktigt gott och väldigt trevlig. Även fast det blev i senaste laget.

Lillan finklädd för dagen i en klänning från HM.