Häromdagen slogs jag av hur stor lillan blivit. Det kommer liksom då och då. Jag hänger inte riktigt med i hennes tempo. Så en dag upptäcker jag bara att hon helt plötsligt är mycket större. Det kommer smygandes. Nu när hon dessutom kryper, kravlar, klättrar och härmas känns hon mycket mer som ett barn än en bebis. Det steget gick väldigt fort. Nu räknas hon fortfarande som bebis tills hon fyller ett år enligt väldigt många företag. Så jag får behålla min lilla bebis några månader till.

Det är fascinerande hur tidsperspektivet blir vridet när man har barn. På ett sätt känns det som om tiden gått så sjukt fort och lillan föddes nyligt. Typ igår. På ett annat sätt känns det som hon funnits alltid och jag kan inte minnas hur livet var innan hon fanns. Ändå är hon bara 10 månader och jag har levt ett helt liv. Rätt sjukt.

I morse vaknade lilla söt 10 i 7. Lite väl tidigt enligt mig. Älskling jobbar eftermiddag och slutar 2 på natten vilket gör att jag inte kan lyfta över henne till våran säng för att försöka dra mig några minuter till. Nu går det rätt dåligt ändå eftersom hon inte vill stanna i sängen. Hon är rätt rörlig numera och därför lyckas hon bättre och bättre med sina försök att rymma. Så jag fick snällt gå upp. Det märktes på henne att det var tidigt för henne med eftersom humöret blev sämre och sämre. Till slut fick hon sitta och greja med mig i soffan och det hela resulterade i att hon somnade i mitt knä. Fantastiskt gulligt. Jag som fått uppfattningen att hon inte gillar att mysa. Tji fick jag.  Fotobevis fick jag på spektaklet dessutom. Som en dubbel jackpot.