Lillan har kommit in i en klurig fas. Jag vet inte om det är tänder som bråkar eller om det är för att vi bara låter henne sova en gång på dagen numera. Men hon är ovanligt grinig. Vissa tider nästan helt omöjlig. Konstant grin kan ta knäcken på den bästa. Så illa är det tack och lov inte. Men ibland känns det inte långt ifrån. Jag hoppas att det är något snabbt övergående.

Egentligen hade jag inte så mycket alls på hjärtat idag. Jag hade inte tänkt blogga alls. Men älskling skulle promt se icebreakers och eftersom jag inte har något annat för mig tänkte jag fördriva lite tid här. Normalt när jag inte har något att skriva om brukar det kunna bli extra långa inlägg (för helt plötsligt kommer jag på hur mycket som helst). Idag är inte en sån dag. Det kan bero på att lillan tömt alla mina hjärnresurser under dagens humörsvängningar. Så det bara är ett tomt skal kvar. Inte alls omöjligt. Det bästa vore nog att gå och lägga sig på en gång. För att ladda upp inför morgondagen. Nu skulle vi förvisso få finbesök av S och barn imorgon. Lillan sköter sig alltid ypperligt när hon har kompisar. Så jag räknar starkt med att det blir så även imorgon.

Älskling började jobba i tisdags. Det är lustigt hur fort man vänjer sig vid saker. Innan semestern kändes det skumt att han skulle vara hemma hela dagarna. Nu känns det konstigt att han inte är det. Att lillan dessutom blivit mer rörlig har ju lite med saken att göra också. Hon kräver mycket mer stimulans. Vilket innebär att jag inte kan sitta i soffan och ta det lugn som innan. Utan måste ner på golvet och leka med henne. Då menar jag inte att det på något sätt är dåligt, eller att jag tycker att det är jobbigt. Utan mer att jag är ovan, och förmodligen skulle behöva vitamintabletter så jag slipper vara så trött hela tiden. Ju bättre hon blir på att krypa och ställa sig mot saker desto mindre frustrerad behöver hon bli. För just nu är allt en evig kamp. Det är inte lätt att vara liten. Det är en sak som är säker.